Nu är de ännu mer på riktigt

Det är det, det är det. Vi parkerar och jag är bombsäker. Inte så att jag inte håller på att sprängas, för det gör jag, utan bara väldigt säker. Öppnar bildörren och går före alla andra, vill uppleva det här själv först. Det är rätt hus. Jag kommer upp längs gatan, längs de låga häckarna. Bara Fisher and Sons alternativt Fisher and Diaz-skylten fattas, annars är det precis, perfekt, underbart. Jag sätter mig på trottoaren framför och ber de andra fota mig. Tittar åt sidan på kortet, precis som han i tidningen Ingmar. Jag tänker artikelförfattaren framför sitt Mecka, eller om det stod författaren. Det tog mig flera dagar att inse att det handlade om artikelförfattaren och inte manusförfattaren, så det stod nog endast författaren. Författaren framför sitt Mecka, precis som han i tidningen Ingmar. Fotot ser nästan likadant ut, bara det att jag inte har några solglasögon. Nu har jag tagit säger muskel-Anders och jag ställer mig upp. Följer de låga häckarna runt. Här på gräsmattan sprang de som barn i de där tillbakablickarna tänker jag. Och här på verandan vinkar Claire hej då i sista avsnittet. Där inne, innanför de där stora fönstren håller de alla begravningar, och i det där huset på baksidan bor David då och då, när han inte är ihop med Keith, och även Nate och Lisa är inneboende där ett tag. Nu bor någon annan här. Hej då Six Feet-huset säger jag högt när vi satt oss i bilen igen och muskel-Anders vrider om nyckeln. Hej då säger jag och vinkar, drar ned fönstret och vinkar. Sedan kör vi fel och råkar hamna i Compton. Det är lite obehagligt.