Inte vit, inte röd. Svart.

Det finns en busshållsplats med en granskog runt om. Bara en lång rak väg, granskog och en hållplats. Jag står där. Skymning och jag står där. Skymning och jag tar varandra i hand. Sådant vi gör ibland. Rullgardinen dras långsamt långsamt ned över himlen och bussen kommer inte. Bussen kommer inte men dimman kommer och den är svart. Svart och kompakt glider den in över granarna, över vägen, över hållplatsen. Som om jag fått blodtrycksfall, tre sekunder till sanslös och det svartnar långsamt för ögonen. Bussen dyker upp längst bort, som en liten micro machine och strålkastarna blir mindre och mindre, de borde bli större och komma närmare men de blir mindre, mörkare, svartare, mindre, syns inte längre. Jag ser inte mer.