Jag hittar två Karl Johan stora som smurfar, riktiga smurfar

Och jag låter munnen gå. I ett i ett. Får gå över en häll och och ned i en klyfta. Vet ni, säger jag, det här som säljs som vitmossa, det här knastriga man har i adventsljusstakar, vet ni, det är inte riktig vitmossa, det är en lav. Ja, renlav, säger Fia. Just det, säger jag. Helt riktigt, det är renlav eller skägglav eller förresten, inte skägglav, den hänger från träd och stenar, du har rätt Fia, det är renlav, för vitmossa, vet ni, riktig vitmossa, det är ingen lav, det är en mossa, som är ganska grön men väldigt fuktig oftast, det är därför den inte är riktigt lika grön som annan mossa, för att den är fuktig alltså, och det därför den kallas vitmossa. Men det där i adventsljusstakarna är alltså renlav och inget annat, inte renskav och inte vitmossa, utan renlav. Och om vi vore tre äpplen höga, säger jag, som smurfarna, är det inte konstigt det där förresten att de ska vara tre äpplen höga men när de är tecknade med Gargamel och det där då är de högst ett halvt äpple höga, vad hände där liksom, tänkte tecknarna att tre äpplen höga smurfar kunde vara läskiga för barn eller vad? Jag tror inte att tre äpplen höga figurer är läskiga, till exempel vore vi mindre läskiga för djuren här omkring om vi vore tre äpplen höga, säger jag, de hade inte smitit undan så snabbt, då, kanske hade man kunnat säga hej till en groda, till en gärvling. Kanske hade man varit kompis med en räv om man var tre äpplen hög, vad vet jag. Man kunde gå omkring här med ormbunkar som tak, följa myrstigar och kanske sticka in ett strå någonstans, dra ut söt nektar och ha stora ringar i öronen. Man behöver inte vara blå menar jag, säger jag. Jag tror att det hade varit läskigt att vara så liten här i skogen, säger Linda. Det har du kanske rätt i, säger jag.