Det är svårt att lära om lära rätt

Jag läser ordet tungrodd och hur många gånger jag än läser ordet tungrodd kan jag inte skaka av mig bilden av ekan, den där gamla och knarriga, den som formar det tunna skiktet mellan mig och det svarta hålet. Och jag ligger på durken i den där ekan och krampar med armarna, håller i mig längs ekans kanter och det gungar och jag har inga åror. Ekan har inga åror och jag har inga åror och det är ju ganska konstigt, egentligen, att jag är här ute på havet i en gammal knarrande eka utan åror, hur hamnade jag här liksom, men här är jag och mina armar är alldeles stela. Men jag börjar röra mig, här kan jag ju inte ligga hela eftermiddagen och vänta på någon sorts räddning, jag börjar röra mig, för en armen upp över ekans kant, ned längs ekans utsida. Försöker häva mig upp, slår benet i sittplankan, underifrån, och det gör ont och jag grimaserar men jag häver mig upp. Med mycket möda och stort besvär som de sjunger. Och till slut har jag bröstet över kanten, relingen hade vi kallat den om det vore en stor båt, men nu kallar vi den kant, jag hänger över kanten med benen kvar på durken och överkroppen några centimeter ovanför vattenytan. Och så sänker jag huvudet ned mot vattnet, och jag sträcker ut tungan, nuddar vattenytan, och så börjar jag, ro, med, tungan.