Och det värsta är när man själv är de

Jag försöker gissa vilka som åker den här bussen för första gången. De som tittar ut genom fönstren med stora ögon, som letar efter markörer efter symboler efter pilar och här ska du gå av, när du passerat den bron ser du ett tegelhus på vänster sida och då ska du trycka på stopp. De som liksom halvstår ovanför sätet för att kunna se ut ordentligt. Det är faktiskt inte så svårt att gissa vilka de är. En barnlek, kan man säga, jag kan göra det med ena ögat stängt och musiken på halvhög volym. För de ställer sig alltid snabbt upp, det är där man tar dem, när de snabbt ställer sig upp och försöker tränga sig fram mot dörren för att komma ut, fan flytta på er det här är min hållplats jag ska av, ser de ut att tänka, bussen har stannat och jag måste av varför flyttar ni inte på er?! ser de ut att tänka. Det är då man tar dem, skammen i deras ansikten när de inser vad som händer, det är då man tar dem, försöken att spela cool och oberörd, behövde sträcka på benen, bara, och göra mig redo, gillar att vara redo, serni, det är då man tar dem, när bussen stannat men inte vid en hållplats. Utan vid ett rödljus.