Söndagsmorgonskräck

Hon har inte kommit hem, Fia. Klockan är åtta på morgonen och hon har fortfarande inte kommit hem. Du har inte blivit rånmördad? messar jag från sängen. Får inget svar. Ringer några minuter senare. Får inget svar. Ringer igen. Får inget svar. Ringer igen. Får inget svar. Får magont och börjar tänka på rånmördare. På väg hem från tunnelbanan, den går ju dygnet runt nu, och hon är lite vinglig, egentligen ett enkelt byte men de här rånmördarna går för långt, just i natt går de för långt, hetsade av varandra. Hon får två knytnävsslag i nacken, medan de rycker hennes väska, rycker hennes axel ur led medan hon segnar ned på marken, och sedan i rånmördarrus blir hon sparkad i ansiktet när hon ligger ned, där vid tunneln. Hon ligger där tvåhundra meter härifrån, tänker jag, där ligger hon i tunneln. Det är det jag ser härifrån sängen. Hon ligger där i en lövhög, blodig och trasig och sedan, äntligen, messar hon nej, högst levande.