Benen

Varannan dag ungefär tänker jag på strömming. När jag sitter vid köksbordet och drar handen över ytan, skrapar med tumnageln på intorkad ost och små brännmärken. Då varannan gång ungefär tänker jag på strömming, och på en scen från en film, tror jag, där en gubbe säger att i vår familj äter vi hela strömmingen. Och ungen som inte ska tro att han är något, som inte ska tro att livet är lätt, tittar ned på sina strömmingsben och på gubben och gubben ser arg ut. Och ungen tar sakta upp en ryggrad och tittar på gubben (som fortfarande ser arg ut) och för den där ryggraden upp till munnen och stoppar in den och börjar tugga. Ingen annan runt bordet säger något.