Det känns som semester men är det inte

Jag och Tomas Andersson Wij åker iväg. Vi sjunger för högt och för gällt om Tommy och hans mamma, en blues från Aspudden och Hudiksvall och Malmö. Fast vi viner genom Närke och vidare ut på en bred asfaltsväg genom tjocka värmlandsskogen. Jag lämnar Tompa att värmeslagsdö i loket, byter spruckna bilhögtalare mot basfladdrande kortbyxor. Där står Marcus också, i Folkets park och visar mig allt, visar mig runt. Han går iväg för att skriva och jag ser Lowood igen, ännu närmare denna gång, två meter, och jag blir ännu mer kär. Jag och Fias bror fnittrar när Lowood tittar på oss, måste titta bort för att inte huden ska brännas sönder. Tiger Lou spelar efter ett och när jag gungat klart ljusnar det. Fias bror har åkt hem och Marcus följer med mig till loket. Solen fortsätter uppåt medan vi nästan dör av en lastbil och pratar om barn. På grusvägen sedan ser vi båda en påkörd katt, säger vi båda neeej. Tompa får inte återuppstå förrän ett halvt dygn senare.