Vänta med heroin

Det är inte konstigt att vi dör av hjärtat. När livet består av väntan och väntan består av stress och stress stressar hjärtat. Väntadet kan aldrig gå snabbt nog och jag väntar. Vankar av och an, vilket måste vara en tysk rest, det där an, en sump i botten av kaffekoppen, det där an, en blindgångare från andra världskriget, det där an. Vankar av. Vankar an med rusande hjärta. Sedan slutar jag vänta, säger nog, bara. Nog. Jag möter solen och ett barn i en vagn gjord för just honom. Han sitter dubbelvikt med kinden mot knät, med slutna ögon och öppen mun som en heroinist efter silen. Solhatten på sniskan. Hans huvud studsar i knät för varje regnränna i trottoaren, för pappan kör vagnen snabbt och talar högt i telefon. Jag ska spela badminton, tänker jag. Inga problem att spela inomhus när alla vill vara utomhus, tänker jag. De tiderna behöver man inte vänta på.