Efterkonstruktioner

Har funderat mycket i sommar, på Sommar. På Sommar i P1. På hur det skulle vara att få två timmars lekstuga. På vilken musik jag skulle välja. Vilka låtar, det har jag funderat mest på. Vilken pers att välja ut tio-femton låtar barasådär. Som för evigt blir kopplade till en själv. Det blir för evigt ens favoritlåtar. Omöjligt att påstå annat. Självkänsla nu!-Mia Törnblom valde en låt med Meja. Det tyckte jag var roligt.

Man måste kunna säga något om låten. Sätta stämningen för fortsättningen. Om man är duktig väva in den i storyn.

Jag har funderat mycket på hur det skulle vara om jag var en berömd trummis. Tillräckligt intressant för att få två timmars lekstuga. Då skulle jag börja såhär:

"Vi pratade om tvångstankar häromdagen, Greven, Plast och jag. Vi hade precis avslutat en tacomiddag och via samtal om kollektivkamrater kom tvångstankar på tal. Jag har haft några tvångstankar, sa jag. En infann sig alltid när jag spelade lufttrummor. Jag gav poäng till olika delar av trumsetet. Ett slag på hi-haten gav en poäng. Baskaggen fem poäng, cymbaler tjugo och pukorna en. Virveltrumman gav tio poäng. Man satte på en låt och började trumma, och sen gällde det att vinna i poäng över virveltrumman. Alla mot virveltrumman. Den fick bara inte vinna för då kunde något dåligt hända. Det gällde att hitta musik med mycket cymbaler alltså, frågade Plast. Exakt, sa jag. Men de bästa låtarna innehåller inte så mycket cymbaler. Jag brukade sitta på fotpallen till farmors gamla fotölj och spela lufttrummor till The Pogues "Blue Heaven". Den var enkel och snygg och innehöll en massa hi-hat. Hi-hat gav bara en poäng. Kunde sitta och få ont i magen för att det aldrig kom något riktigt cymbalslag i den låten. Virveltrumman drog ifrån och ifrån. Trampade extra hårt med högerfoten. Men baskaggen var tvungen att bara ge fem poäng ändå. Det var tvunget."

Här skulle jag dra igång "Blue Heaven" med The Pogues. Och så skulle jag, medan låten fejdade upp, avsluta min monlog:

"Fem poäng. Tvunget. Jag lade ned den där tvångstanken efter ett tag. Ersatte den med en annan, så som man måste göra: Det här är första gången på femton år jag lyssnar på "Blue Heaven". med. The Pogues."

Äsch, det var halvdann början. Tur att jag inte är en berömd trummis. Då hade jag behövt se den där tvångstanken som en vital del av min uppväxt, hur jag blev som jag blev. På samma sätt som allas tjat om Björn Borgs jävla bollande mot ett träplank när han var barn. Nu slipper jag det.