Jag borde flytta till Norsborg

Dessa oändliga heltäckningsmattor. Jag frågar hur de får mattorna fläckfria, rökfria. De använder väl tv-shop. Varianter av Dallas-signaturen strilar ur gömda högtalare och det är väldigt högt i tak, det är väldigt beigt. Folk säger how are you utan frågetecken. Och jag svarar how are you. Svarar en fråga med en fråga, vilket skulle uppfattas som klurigt hemma. Jag tappar ut dollars and cents och säger shit och han i kassan stirrar på mig (shit är ett väldigt fult ord här). USA luktar precis som när jag var sex.

Jag kan låtsas att jag är Nate och David på begravningsentreprenörs-konferens, eller kan och kan, det är det jag låtsas, kroppen blir lugn då, ansiktet mindre spänt. Nate och David med nametag och konferens-bag. Yngst av alla. Vi går på föredrag, senaste balsameringsvästkan jo jag tackar, äter snittar som inte är gjorda på polarbröd och leverpastej.

Där det är matta överallt tar man ej av sig skorna. Något slår slint i den ekvationen. Jag vill känna kallt golv genom strumpor, det är där hemlängtan börjar, längtan efter kallt golv genom strumpor.

Här får man allt man hoppats på. Pizza som ser ut som i Turtles. Frihetsgudinnan genom ett flygplansfönster, ensam, vindpinad, fem plusgrader men ändå tjugosju grader varmare än hemma. Vilket en svensk kvinna bakom mig säger, och jag fnissar, för jag är på väg då, mot varmare. Transit och tre timmar senare har jag fyrtiosju grader varmare än hemma.

Vi joggar, Nate och jag, David och jag, joggar genom ett nature trail där skyltar varnar för alligators and poisonous snakes och pulsen stiger lite även om jag väl inte tar varningarna på riktigt allvar. Tills vi ser en alligator.

Jag säger I live in room 3316 och kommer på att jag nog borde sagt stay istället för live. Tio minuter senare kommer den där hemlängtan, i ett AC-utblåst 3316. Ett AC-utblåst rum är inte hemma, jag bor inte där. Ett AC-utblåst rum kan skapa en förnimmelse av köld när man kommer in svettig från the nature trail. Min fötter skriker efter kallt golv genom strumpor.

Skriker tills jag landar i Sverige. Himlen är ljusblå, allt står still, träden törs inte röra på sig för då spricker de. I vintersverige rör sig atomer långsammare, här luktar inget. The Mary Onettes vill bygga fonden, det får de. Shout Out Louds vill bygga rekvisitan, det får de.

Det biter i kinderna igen. Jag älskar när stillastående luft biter i kinderna. När man känner varje andetag ned i lungbottnen. Jag älskar filmjölk. Jag älskar Stockholms tunnelbana. Här kan jag tänka. Här är precis alla snygga. Här handlar ingen på tv-shop.