Det var win-win-win hela vägen

Hörni, jag var hos tandläkaren. Hon ropade upp mig med mina två mellannamn. Alltså endast mina två mellannamn, inte mitt förnamn. Det var hennes första dag på jobbet och jag försökte vara rolig några gånger, sådant man vågar nu när man ibland är äldre än tandläkarna, men hon skrattade inte hjärtligt, var väl inte road. Desto mer noggrann, som man är första dagen på jobbet. Varje tand fick sig en analys som vore munnen en brottsplats (det är/var den inte). Men det var ju bra! Schysst! Varje gång hon tog ut instrumenten för att skriva något frågade jag lite sådant jag redan vet svaret på mest för att hålla igång, jag vet inte, konversationen? Men hon svarade frånvarande, var väl ”inne i” analysen. Eller så tyckte hon inte att det är värt att konversera med någon som bara kan säga ”a”. Vi blev klara och jag gick ut för att betala men fick istället 15 kronor av hon i kassan.