Där mellan Talk och Tuppen kan man se vårt hus

Det är tysk deckare på teve och jag förbannar faktumet att jag glömt all tyska. Es tut mir leid som man säger. Inte så mycket för att Tysklands mest sedda tv-program lockar som för att det vore så ballt att stila på tyska.

Vi skiter i den tyska deckaren, för vad kan väl en tysk deckare tillföra, och går och lägger oss och sedan är det ny dag och jag säger sup till halvtidaren och hon säger sup tillbaka, efter viss tvekan ska tilläggas, och jag säger bra där och får dåligt samvete för att jag spelar så överlägsen och sedan är det ny kväll. Och Fia vill bara sova i tjugo minuter, snälla bara tjugo minuter, det är en perfect powernap-tid, och det får hon och jag ligger och funderar på hur jag ska formulera ett mail och sedan ringer hennes klocka och solen är på väg ned och jag säger du, vi ska gå till högdalstoppen och dricka kaffe. Dricka té säger Fia och jag säger ja, bra idé och blir lite stolt när jag hör att det rimmar.

Vi packar en ryggsäck med tétermos, det hörs ju på namnet att det ska vara té i termos säger Fia och fastän termos inte uttalas térmos säger jag inte emot, och det är det enda som ryggsäcken packas med och det känns lite futtigt men vafan liksom, skvalpar det så skvalpar det. Vi ska ju bara till högdalstoppen. Och vi börjar gå, hurtigt i joggingskor och snart tornar den upp sig och jag vet inte jag, jag hörde senast i helgen att den inte alls skulle vara hög, men det här börjar se brant ut, och det är brant och högt och vi är svettiga när vi kommit upp men får vår belöning genom en rödskimrande solnedgång över hela jävla söderort. Vi dricker några klunkar té. Spanar utåt. Spanar sedan bakåt och det är inte klokt, det är verkligen inte klokt, för högdalstoppen är inte en topp, borde inte heta högdalstoppen i bestämd form singularis, är inte en topp utan tre toppar. Högdalstopparna. Det tar ett tag att få in det, och under tiden tänker jag att sådant här, sådana här upptäckter gör man sällan i sitt närområde, man går sällan på upptäcksfärd i sitt närområde, bara när man är turist någon annanstans, och det är så synd för hade vi inte gjort det hade vi inte vetat om att högdalstoppen, nu gick det in ordentligt, egentligen är högdalstopparna.

Jag frågar om vi inte åtminstone ska ta oss upp på en andra topp och till min förvåning säger Fia javisst. Så vi börjar gå mot den andra toppen och pratar om att man borde göra någonting här, jag vet inte, kanske lite fler lyktor, en amfiteater där det kan spelas parkteater på somrarna, kanske en parklek, och något för de äldre, så att det blir en bra mix av människor, liv och rörelse här, men det får inte får bli för exploaterat nej, kanske inte en kiosk, men ändå, så att det blir lite rörelse här, det är ju så fint och det borde inte vara för svårt att få igenom något av förslagen i kommunfullmäktige eller var det nu är man får igenom sådana här förslag. Eller motioner, som det kallas, och vi går nedåt och nedåt och sen blir det plant och sen går vi upp och upp och det tar aldrig slut och upp och det känns i benen, och så är vi uppe på den andra toppen och jäklar, nu är vi nära molnmakaren. Har aldrig varit såhär nära molnmakaren. Den fyller upp halva synfältet åt sidorna och skymmer hela himlen uppåt och den låter. Som den låter. Ett lågfrekvent muller som en slumrande vulkan. Och det är höjdpunkten på trippen, nästan gudomligt, och det börjar bli riktigt mörkt nu och söderorts elljus är det enda vi ser, och jag tänker att nästa gång ska jag gå ännu närmare molnmakaren och dessutom ta mig till tredje toppen och förbannat också jag måste ha med mig en kikare, och jag märker att detta inlägg börjar bli alldeles för långt nu, har ni orkat läsa hit är ni ihärdiga, då ska ni ha eloge, det här börjar likna en novell och jag gillar inte riktigt novellformatet, de slutar alltid så abrupt och lämnar aldrig något hål i kroppen, jag ska avsluta nu, bara ett stycke till.

Vi går runt på toppen och pratar mer om de där förslagen eller motionerna som det kallas och vi säger ja, och det känns verkligen som om man skulle kunna göra en insats här. Sen går vi hem och äter fem nattmackor var för det tog verkligen i benen den där stigningen, det gjorde den verkligen, vi är verkligen värda fem nattmackor var. Och här sitter jag nu och kommer inte riktigt ihåg vad vi sa om lyktorna och förslagen och var det var man kunde få igenom sådana här förslag. Eller motioner som det kallas.