En gång slog jag ut en tandflisa för att jag inte tittade framåt

Två cold hard evidence för att simultanförmågan blir sämre med åldern. Exempel titta och gå samtidigt:

1. En liten liten människa vaggar förbi mig. En sådan som om det vore vinter skulle se ut som en röd vaggande boll med utstickande vantar på vardera sida. En sådan som om det vore höst skulle ha röda galonisar på sig. En sådan som nu när det är sommar skjuter en låg leksaksvagn framför sig. En sådan som på engelska kallas toddler. En toddler vaggar förbi mig. Får syn på mig. Spänner ögonen i mig. Ler. Fortsätter vagga framåt. Spänner ögonen i mig. Ler. Funderar. Spänner ögonen i mig. Ler. Hans pappa står tio meter längre bort och väntar. Toddlern vaggar förbi mig, vrider på huvudet, fortsätter vagga fram med en omväxlande blick rakt på mig. Har nu vridit toddlerhuvudet så långt det går, tittar bakåt. Vaggar framåt. Spänner ögonen i mig. Ler. Spänner ögonen i mig. Ler. Kör vagnen i trottarkanten. Ramlar.

2. En stor stor människa går litegrann i min väg när jag kommer tågande mot tunneln. En sådan som går så böjd att man letar efter puckeln. En sådan som slickar på fingrarna innan den bläddrar bland sedlarna i plånboken. En sådan som säger "ja, det man inte har i huvudet, det får man ha i benen". En sådan som på engelska kallas witch. En häxa går litegrann i min väg när jag kommer tågande mot tunneln. Vi går åt samma håll, men jag kommer tågande bakom henne. Hon hör mig snart. Väjer inte, kastar sig inte åt sidan, går inte snabbare. Måste se vad är för något som kommer tågande. Måste se. Vrider inte huvudet bakåt i farten. Stannar, förbereder sig, vrider sedan långsamt hela överkroppen. Och tror att hon ska se något komma tågande bakom. För sent, häxa. Jag är förbi. Ät jord.