Som om den vore en mangaserie

Och hon läser den baklänges. Hon läser den faktiskt baklänges. Hon har alltid läst den så, det inser jag nu. Men det är inte förrän jag under dagen sett en annan snubbe läsa den på exakt samma sätt som jag verkligen ser det. Verkligen tar in det. Hon läser dagstidningen baklänges. Hon drar till sig tidningen, vänder på den och så börjar hon från sista sidan. Och. Hon är inte ensam. Det finns något mer här. Något mer än en slump som blivit en vana. "Varför läser du tidningen baklänges?" frågar jag för första gången. Hon dröjer ett tag, svarar frånvarande medan hon långsamt vänder ännu ett blad med högerhanden och utan att titta upp "Mja, jag vet inte... känns bekvämt bara". Det ser faktiskt bekvämt ut. Mer avslappnat på något vis. Vänder ett blad. Låter blicken glida över uppslaget stannar upp läser glider vidare vänder blad stannar upp glider vidare stannar upp. Ingen spänd förväntan om vad som komma skall. Vad som väntar på nästa uppslag. Hon vet ju redan. Nästa uppslag var förra uppslaget.

Jag häller upp coop cola. Sötningsmedelversionen som skummar så mycket att man måste vänta. Måste vänta på att skummet ska lägga sig innan man kan hälla färdigt. Man kan låtsas att det är en Kilkenny man häller upp. Väntar på skumkronan. Men det är söndag och det är Beck på teve och då är det coop cola. Jag börjar med hennes glas. Häller halva, sedan skummar det nästan över. Börjar hälla i mitt i väntan på hennes skum. Hinner plaska i en tunn brun hinna på botten innan hon säger "Stopp!" och jag stoppar. ”Eller vad, eller varför, eller vad, eller vill du inte ha mer, eller det här var mitt glas, eller vad?” frågar jag. ”Jo, jag vill ha fullt glas” säger hon. ”Jag vet inte varför jag sa stopp.” Jag häller klart, vi tittar på Beck och jag känner mig stolt för jag säger högt vem mördaren är och gissar rätt redan efter halva filmen.