Världens sista roman
Jan Arnald recenserar Daniel Sjölins senaste bok i DN idag:
”Daniel Sjölins bisarra roman [är] en riktig höjdare. Vi pratar om en språklig excess, en i stort sett ramlös fantasi som ytterst och innerst bara handlar om språket och dess möjligheter, ingenting annat. Och därmed allting annat, givetvis, eftersom vårt språks gränser är vår världs gränser.”
Vad säger vi, gillar vi sådan här högtravande finkultur?
Ja! Ja! Ja för fan! Daniel och Jan, jag har inte blivit så sugen på en bok sedan jag fick reda på att Marcus Grahn har en på gång.
En gång till, snälla:
”en i stort sett ramlös fantasi som ytterst och innerst bara handlar om språket och dess möjligheter, ingenting annat. Och därmed allting annat, givetvis, eftersom vårt språks gränser är vår världs gränser.”
Det är så att man ryser.
”Daniel Sjölins bisarra roman [är] en riktig höjdare. Vi pratar om en språklig excess, en i stort sett ramlös fantasi som ytterst och innerst bara handlar om språket och dess möjligheter, ingenting annat. Och därmed allting annat, givetvis, eftersom vårt språks gränser är vår världs gränser.”
Vad säger vi, gillar vi sådan här högtravande finkultur?
Ja! Ja! Ja för fan! Daniel och Jan, jag har inte blivit så sugen på en bok sedan jag fick reda på att Marcus Grahn har en på gång.
En gång till, snälla:
”en i stort sett ramlös fantasi som ytterst och innerst bara handlar om språket och dess möjligheter, ingenting annat. Och därmed allting annat, givetvis, eftersom vårt språks gränser är vår världs gränser.”
Det är så att man ryser.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida