Hade, nej, fick chansen men tog den inte

Sanna. Du hette Sanna, det minns jag nu. Sitter och bläddrar i en skolkatalog. Du är skitsnygg. Snyggast i klassen, lätt. Vågar knappt titta åt ditt håll. Sen kommer jag på att du är tio år gammal. Men det är sant. Du är skitsnygg. Och sexorna ser väldigt gamla ut. Väldigt gamla. Vuxna. Mycket äldre än jag.

Vi hade precis börjat i fyran och du var ny i klassen. Alla tyckte som jag, att du var snyggast. Det fanns inte så mycket annat man kunde locka med när man var tio. Fanns inga riktiga charmörer precis, även om en del blev kallade tjusare. Killtjusare och tjejtjusare. Men du var snygg. Mer visste jag inte. Det fladdrade ändå till i magen så fort jag såg dig.

En dag satt jag på gungorna i Nytan. Jag och Love kanske, kommer inte ihåg så noga. Satt och gungade slött, åt kanske banana skids eller refreshers. Sophie, som också var rätt söt, kom gående åt vårt håll. Vi följde henne med blicken. Hon kom fram till staketet som omgärdade gungplatsen och lutade sig mot det, mot oss.

- Du, sa hon och tittade på mig. Får Sanna chans på dig?

Får Sanna chans på dig?

Den frågan ingår i en liten exklusiv skara meningar. Meningar som jag håller hårt i, ska du veta, som alltid kommer att finnas kvar. Får Sanna chans på dig? Vad gör man. Hur hanterar man en sådan grej. Snyggaste tjejen i klassen frågar chans. Vi sa ”få chans på”. Inte ”ha chans på” som våra mer korrekta föräldrar gjorde på sin tid. Får Sanna chans på dig?

- Ja, sa jag.
- Vad bra, sa Sophie, och gick tillbaka mot skolgården.

Det pirrade så att det gjorde ont. Jag var sjukt nervös. Love, om det nu var han, sa ingenting. Vi gick tillbaka mot skolgården under tystnad, upp till klassrummet. Du stod och pratade med någon annan framme vid din bänk. Du skulle precis titta upp mot dörren där jag kom in när jag slog ned blicken.

Och jag slog aldrig upp blicken igen.

Det gick ett halvår, och jag förstår om någon tror att jag snott detta från Martin Kellermans sommarprat men det har jag inte, det är exakt samma historia men jag har inte snott den, vi har varit med om exakt samma sak, reagerat på samma sätt. Det gick ett halvår. Vi pratade inte med varandra en enda gång. Inte ett ord, inte en gång. Inte en blick. Jag vågade inte. Vi var ”ihop” men vi sa inte ett ord till varandra. Du försökte ta ett steg, skickade ett brev på alla hjärtans dag, ett brev med mitt namn på med ett hjärta runt. Jag gjorde inte samma sak. Sen, efter ett halvår, skickade du en lapp där det stod att det var slut. Sen bytte du skola. Började på någon balettskola. Jag fattade aldrig grejen med det.

Vid närmare eftertanke: Du heter nog fortfarande Sanna. Hej då, Sanna.