De sammansvurna

Det bästa med kylan är rödhåriga människor. När signalen Kyla brakar genom marken, färgar himlen mörkt blå och ökar pulkasuget. Då händer något med de rödhåriga människorna. De vet vad den signalen betyder. De vet vad som förväntas av dem, vad de ska göra. Som om någon samlat ihop alla rödhåriga människor, kanske i slutet av september. Samlat ihop dem i en stor lagerlokal. Med ett podium på ena kortsidan. Som om någon ställt sig i talarstolen och blickat ut över det röda havet. Väntat på att sorlet ska lägga sig och sedan stilla öppnat munnen. Ladies and gentlemen. Vi har tagit hit er av en anledning och endast en anledning. Egentligen en order, snarare än en anledning: Då Kylan kommer. Då marken blivit ett frasigt täcke och era medmänniskor fått synlig andedräkt. Då ni ser barn utklädda till michelingubbar och bilar som inte startar. Då, ladies and gentlemen. Då Ska Den Gröna Mössan På. Och jublet stiger. De rödhåriga människorna ropar bravo och äntligen. För de har fått bekräftat det de alltid misstänkt. Att rött hår och grön mössa passar kolossalt bra tillsammans. En vikänsla sprider sig i auditoriet. Och i raka led går de hemåt, hem till de sina, stärkta av sitt hemliga sällskap, sin sammansvärjning. Hösten pinnar på, går över till vinter. Och så, med sex dagar kvar till julafton, kommer signalen de alla väntat på. Nästan så att det pirrar till i magen. Den gröna mössan, som legat på hedersplats på hatthyllan sedan mars, som de suktat efter hela hösten, den gröna mössan de älskat sedan första ögonkastet, just den gröna mössan får äntligen åka på. Äntligen får de blomma ut, och de gör det tillsammans. Och de blir så fina.