Jag minns när sommarlovet varade en evighet och yada

I söndags vid tjugotiden började tiden gå snabbare. Vi spelade innebandy och sa oj gick det bra och fan och det var det sjukaste jag sett och plötsligt - like that! - hade timmen gått. Den bara gick. Och tiden har fortsatt gå så snabbt. Det var som ett trappsteg i utvecklingen, som att jag tog det steget i söndags vid tjugotiden. För igår tog slut skitsnabbt. Jag åt lunch och sedan åkte jag hem. Pendelresan över innan jag hunnit sätta mig. Luftgeväret sa pang och somnade, jag såg tv-flimmer och somnade. Idag, lunch snart, middag snart. Ska det vara såhär nu? Finns det ytterligare trappsteg? När vi är som våra föräldrar, går en dag på ett hjärtslag då?