Öfolk. Har jag alltid sagt.

Summer på en ö, vi skulle hyra kajak och paddla runt den, ön, längs med klippkanten. Vågade oss inte så långt ut från den lilla ön, men paddla är paddla, ju. Alltså vi gjorde allt det, men innan där medan vi stod och blinkade utanför kajakuthryningshuset. Som en hangar. En hangar? Igenbommad i vilket fall, men skärgårdsmänniskorna längre uppåt stigen hade sagt att det var öppet. Vi tittade upp mot taket, kisade i solljuset, lutade oss till vänster för att se om det gick att hitta en dörr. Hallå sa vi försiktigt fast båda två av misstag samtidigt så att det lät mer aggressivt än någon av oss tänkt. Men kanske var det bra för någon där inne verkade ha hört oss. En dörr slogs upp och en boll flög ut och ned i vattnet och en hund störtade ut, efter, förbi oss och dödsföraktande rakt ut från klipporna. Hejhejhej. Hej? Vi skulle vilja hyra en kajak? En dubbel? Hunden var redan tillbaka med bollen i mun, gick fram och ruskade och gav bollen till honom. Han var inte så gammal, kanske trettiofem, snygg med skäggstubb. Lång och inte som andra. Tittade blygt, pratade oblygt. Gillar ni film? frågade han. Ja? (vi talade bara med frågetecken under de här dagarna). Jag ser en skräckfilm här inne, har ni sett den, den heter Rovdyr fy FAN alltså, de jagar och dödar och bara hehe fy fan. Rovdyr, den är norsk, va? sa jag. Va? sa han.