Tiden innan kinapuffar

Man delar historier över lunchen. Hur härliga barn är. Har man inga barn får man dra historier om hur man själv var som liten. Hur härlig man var. Jag kommer inte ihåg något från då. Jag minns inga julkalendrar.

Det är en del av din personlighet

Det hände några gånger att de inte kände igen mig. Eller det hände en gång. På vägen hem, jag hade just stängt ICA och var på väg upp för Katarina Bangata. Jag hade långt hår och i högstadiet hade jag kort och därför kände hon inte igen mig, tror jag. I alla fall, jag räknar sedan dess inte med att någon känner igen mig. Jag sätter handen över bröstet och säger mitt namn och bugar lätt varje gång jag träffar någon. Det växer ju, håret.

Livet i ett ljus

Det tändes en glödlampa över mitt huvud och mina ögon blev större. Kärringar kallas skator, skator gillar saker som glittrar, samlar på dem, kärringar gillar saker som glittrar, samlar på dem, kärringar kallas skator. S tittade på glödlampan, pickade på den med pekfingernageln, funderade. Gör det min lillebror till skata? Ja?

S säger att hon ska skaffa en skrattknapp, nej burkskratt, nej publik

Jag gick till musikmuséet och köpte en mungiga. Det är bland det bästa jag gjort. Nu kan jag säga an apple om dagen sätter finfin sprutt på magen – boing. Jag kan ligga i soffan med fötterna på armstödet och låta magen guppa till Glee – boing. Jag kan stå framför spegeln med luggen över ena ögat och säga titta, en pirat – boioioioing.

En lamm kofta, tack

Hej space,
Jag tror att det var jag som kom på det här med att vinka tack vid övergångsställen när bilen stannar, att det var jag som började med det, startade trenden så att säga. Jag tror det. Den här biten om blommig falukorv till lunch mamma var det däremot inte jag som kom på. Den måste ha blommat upp i skallen på Hasse Alfredsson något år efter de första indiska invandrarna.

Det där jävla slickandet

De blankstela kinderna, den missbildade skånskan, det ständiga läppfuktandet, kärleken till de maffiga meningarna, de dumdramatiska perspektiven, de svartvita synpunkterna. Unni Drougge och Björn Ranelid är samma person, walla jag svär.

Att höra Cut se Caught

Att vara tre, bara vi tre, alltid vi tre. Med hemmagjorda Paramore-pannband och vi skriker när de andra skriker. Att inte kunna välja om man är mest kär i mystiska Josh eller tuffa Jeremy (i måndags Jeremy, för fan vilken snygg volt han gjorde med basen, ja verkligen). Att ha Hayley som förebild. Att tänka allt är möjligt, särskilt när det är vi tre, särskilt när Hayley vinkar till oss från scen. Att gå hem och öva på Twilight-låten, verkligen GÖRA det och lägga upp det på youtube. Att fråga de andra två om man inte ska starta band, kan vi väl?