Skapa inget förrän du vet hur takten går

Vi lär oss dansa. ”Vi är bara inte fullärda.” Det vackra livet är på och det är lite trummor och så och vi hukar oss och ställer oss upp. Ja vafan, det är inte som att we think we can dance. Det är inte som att vi är skolade. Vi lär oss nu, vi lär oss själva. Hukar oss ned, rätar på oss. Det är en början, inte sant? Upp och ned i takt med handklappet som borde finnas.

Det börjar där. I avsaknaden av klarhet. Är detta en refräng? Ingen sjunger ju! Borde vara handklapp här! Är vi frustrerade? Nä, vi ler, vi är glada. Vi hör sången, vi hör handklappet, de finns inte men vi hör sång och klapp och vi hukdansar till det. Låtar som börjar när de slutar, de gillar vi bäst. Dansar till tomheten.

De bar på oss

Vi är förbannade på de fysiska lagarna. Bara juridik! Överenskommen moral! Vi ställer oss upp och dunsar ned, glömmer ta emot oss. Slår i kinden. Du tror att vi är fulla? Vi är inte fulla. Vi är bara inte fullärda. Vi övar. Gör samma misstag om och om och om och om och om och tillslut sitter det. Tillslut låter det som ”tack”, det där som slipper ut när vi sträcker ut handen och får något. Låter som ”tack” istället för ”uuuu”. De applåderar då och vi sträcker på oss.

Så var det när vi landade med charter-planet också. De charter-applåderade, hela planet tjoade!, och vi trodde det var åt oss. Till oss. Vi sträckte på oss och log, skrattade försynt, nämen oh you shouldn’t have. Blev en del engelska där, ja. Men vi har inte kommit till engelskan än, kämpar med svenskan, kämpar med ”tack”. Så vi log mest och man kommer en jävla bit med ett leende.