Vi är inte samma alltid längre

Någon drömpop i bakgrunden och jag ger dig en tandkräm i slow motion. Sträcker ut min hand, och du sträcker ut din, och i ultrarapid sedan när hjulen ser ut att snurra baklänges och våra armar. Du öppnar tandkrämslocket själv, det har du lärt dig, och du sätter öppningen till munnen och jag säger nej. Det där blå ska på borsten, tanka borsten. Och tja, det fattar ju inte du så du försöker sugäta igen och jag säger nej och stoppar dig. Någon drömpop i full färg nu, målar väggar och hornhinna när du säger babbaaaaa. Vi är inte samma längre. Inte alltid. Andra lär dig dansa, lär dig hålla dricksglas upprätt. Men tandkrämen är fortfarande bara vår, bara bara vår. Tandkrämen ska jag lära dig.

För en stund var jag Radiohead

Vaknade just när Let Down glittrar och jag var så borta. Fann mig själv sedan i en flygstol och kvävde därför impulsen att sjunga med i falsetten. I stolsfickan framför glömde jag en Witch-tidning och jag hoppas att de inte slängde den, att någon annan tjej på tillbakavägen hittade den och tyckte om den, åtminstone bilderna om hon inte talade svenska. Jag hade fått låna mammas mobil för att kunna messa i utlandet och jag messade alldeles för tidigt. S stod i frossa och feber, väntade i två timmar.

Sedan: Jag kom hem, S kom hem. Det finns en bild på det, båda är hemma och kameran säger klutch när Let Down glittrar. Tio år sedan nu. Är det han som glittrar ikapp.