När vi tittar först vanligt sedan ler

Jag kommer på mig själv med att svara hur det är med dig när någon frågar hur det är med mig. Flera gånger har det hänt nu. Börjar kännas som en grej.  Uttänkt och med agenda och mål, men det är ingen grej. Det är. För hur jag är ÄR hur du är. I mitt huvud är vi ett. Du har dina armar och jag har mina, jag vet. Men mitt huvud är fastsytt i ditt.

Det är så fiffigt också. För jag hörde någonstans att typ 99% av livets alla komplimangar får man innan man fyller sju. Men nu får ju jag fler genom dig, eftersom jag mår som du mår. Någon säger ”vad bra du lyssnar!” och jag tänker ”YES! Det gör jag jag menar du men ändå jag, också.”.  

Och jag vet att man finner det man söker, det händer så lätt, men jag blir ändå glad. När vi kissar och ryser av det samtidigt. När du står med vänster fot på höger som jag. När vi båda säger ooooj. Vi är ett, fortfarande, ändå.