Flickan från Borneo

Sommaren ja. Jag hade en norrman hos mig. Hamba-hamba, the hacienda must be built. Blev mycket "hvis du...", "vad rart!" kan jag säga. Jorå, hamba-hamba.

Arnika kallas också slåttergubbe

Arnika som förresten är döpt efter en... ört? (hennes föräldrar var/är hippies.) Hon var nio år och ensam hemma med lillebror och det var krig i Jugoslavien. Hon såg det på nyheterna, brinnande byar, lik, varje dag. Något som upprörde magen särskilt var de människor som blivit skjutna i huvudet, som hade runda rödsvarta hål mitt i pannan. Hon såg dem på nyheterna, hon såg dem när hon blundade. Tittade, blundade, rödsvarta hål i pannan, tittade, blundade, tittade och framför henne stod hennes lillebror, vimsig, simmiga ögon och ett stort rödsvart hål mitt i pannan. ”Arnikaaa...” sa han. ”Hjälp mig...” och tårar vätte hans kinder. Arnika fick panik, kan man väl kalla det. Hon rusade upp, lyfte telefonluren och ringde polisen. ”Hjälp! (Hilfe!)” skrek hon. ”Min lillebror har blivit skjuten!”

Sticka stack i mellanrummet

Jag jobbade med något som luktade ruttna ägg och sa oäck vad äckligt det luktar, och sedan drömde jag om merkaptoetanol, sulfit, sulfat? Jag tror att jag drömde, men det luktar ibland sulfit, sulfat, merkaptoetanol – ruttna ägg! – vid bron från Årsta till Söder så kanske var det vinden som tog den lukten ned in genom fönstret ovan balkongdörren, som var öppet, och in i sovrummet och väckte mig. Vilket sammanträffande i så fall, vilken chance thing.

Sedan blev det vår, igen, ett tag

Det var vintern 1994 och cold, nice (felhört). Att släcksparka lyktstolpar kostade staden tiotusen kronor per spark. Folk stod på scen. Folk går med barngrupper. Folk drack folköl bakom scen. Folk byter affischer i tunnelbanan. Det är samma kroppar, imperfekt och presens, men olika folk. Jag såg dem, jag ser dem, samma kroppar. Och samma cold, nice (felhört) 2010.

Men då i alla fall. Det rådde Lynch-stämning med stort L och bindestreck, ingen annan stavning just här, just då. Kör, kör mot skogen, som Kajsa tror att de säger i tecknade Robin Hood (de säger mot Sherwoodskogen, Sher-skog-skogen) – de sa det, de sa det om och om. I denna verklighet var det rätt uttryckt, kör, kör mot skogen, mot mörkret, mot stolparna och de tiotusen trädkronorna.

Jag försökte få till intervjuer med Liv och Daniel men de ville inte

Liv Strömquist och Daniel Sjölin i samma ruta, i samma tid (Babel). De gillar varandra och det känns som om jag har en bebis i magen. Jag såg inte hela, ska se om det på svt play. Det är heligt som jag vet inte när Stenmark åkte, som jag fått det berättat för mig, så heligt är det med Liv och Daniel i samma ruta.

Ibland vet du inte vad du ska göra med munnen

Hur tänderna spänner uppåt och utåt, formar läpparna till en hollwyoodmun. Kanske? Fin linje paranoia och narcissism när alla tittar. Som en bakvänd tandställning. När alla drar i dem, tänderna, de värker faktiskt nästan, tänderna, särskilt de främre åtta. Alltså värk som i träningsvärk, inte tandvärk, skillnad där. Är den i bruk, munnen? I bruk, som låter så danskt.