Spökpurri

Blåskägg: - Har du i "Ms Fatty" samplat soundtracket till dokumentären "Plötsligt i Vinslöv"?
Million Stylez: - Nope

Så var det utrett. Jag chattade med Million Stylez på DNs hemsida och fick svar på mysteriet som luftades i förrförra inlägget. Jag tror i och för sig att han ljuger.

Och jag hade tänkt göra en krystad brygga till nästa avsnitt i detta inlägg, hade typ tänkt säga att det var som att prata med ett spöke, inte specifikt att prata med Million Stylez men allmänt när man chattar, det är som att prata med ett spöke. Men jag skiter i det.

Vet ni om att Stockholms tunnelbanenät har precis 100 stationer? Det vet ni säkert, det säger de i reklamen för SL på tv nu. Fia kunde räkna upp 88 av dem på rak arm utan längre betänketid. Sen när vi kollade facit så var det dessutom många "shit alltså, hur kunde jag glömma den?". Var kanske en eller två man faktiskt aldrig skulle ha kommit på. Typ Rådhuset. Vem fan går av vid Rådhuset? Det är en motbjudande station. Har någon någonsin något ärende där? Måste vara Sveriges minst besökta tunnelbanestation. Fast det är den inte. För vet ni att det skulle ha funnits 101 stycken? Eller egentligen, att det faktiskt byggts 101 men att en aldrig kom att användas? En fullt funktionsduglig station, med perrong och pelare och trappor, helt övergiven. En spökstation. Den ligger på blå linjen mellan Hallonbergen och Kista (det är därför det tar sådan tid att åka från Hallonbergen till Kista, säkert fem-sex minuter). Det var tänkt att bli en förort med massor av statliga verk. Men då den planen inte genomfördes fanns ingen anledning att utnyttja stationen. Äsch, ni som är födda innan 77 kan säkert den här historien like the back of your hand. Men vi åttiotalister har missat det här helt. Jag skriver för åttiotalisterna. Så vad heter stationen? Kymlinge. Vid Kymlinge station stannade Silverpilen, det silverfärgade tåget som fanns när jag gick på dagis, vid Kymlinge stannade det och släppte av de döda.

Jag hade även tänkt börja ett blogginlägg såhär: ”Idag stod dörren öppen.” För den dagen stod dörren öppen. Varje vardag måste jag ner i källaren på Karolinska och hämta is. Institutionen har en gemensam ismaskin längst ned och längst in i katakombkällaren. Inte bara det att allt är mörkt och långkorridorigt och susigt och instängt. Eller att isrummet är stort och ismaskinen liten, en liten maskin som står och surrar i ett hörn av ett stort mörkt rum. Det läskiga är att i motsatt hörn står en stol. En pinnstol. Vad gör en pinnstol i ett hörn i ett stort mörkt rum mitt emot och fem meter ifrån en ismaskin? Vem har ställt den där? Vem… sitter på den? Och den dagen stod dörren öppen. Jag såg det direkt när jag kom ned i korridoren. Längst bort syntes en mörk dörrspringa. Inte konstigt såhär i backspegeln, det är som sagt hela institutionens ismaskin, men just då tänkte jag bara att det hade något med pinnstolen att göra. Gick fram till dörren men stannade framför springan. Tvekade och livade upp hjärtat med inre syner om genomskinliga väsen som satt med benen i kors på stolen. Trummande på knäna och väntade på mig. Öppnade, tände snabbt som blixten och stirrade på en tom stol. Samma tomma jävla pinnstol. Någon gång ska jag bära iväg den och se vad som händer.

En annan sak som gör mig rädd är när Fia pratar i sömnen. Hon kan föra hela samtal, särskilt telefonsamtal, i sömnen. Hon blir ofta arg på mig i sömnen också. Hon brukar skälla ut mig efter noter och blir ännu argare när jag påpekar att hon sover (- Fia, är du vaken? – Ja. Och jag är arg på dig. – Mäh, Fia, är du vaken eller? – Ja!!) Det är skitläskigt. Inatt var det dock annat ljud i skällan. Hon väckte mig med att bubbla rappakalja, började fingra längs mitt ansikte och när hon fått grepp med båda händerna om mina kinder skrek hon ”NU HAR JAG DIG!” och smack! kysste mig på munnen. Det var också skitläskigt.