Eländes elände stävjas med flytkuddar

Man börjar känna igen folk här i Högdalen. Hon benlösa som säljer bingolotter vid tunnelbanan, han hemlösa som hänger utanför systemet, de föräldralösa som, nej nu tog jag i. Men man ser en del misär här. Kanske framför allt för att vi har ett systembolag, och för att det ligger ett missbrukarhem inte långt från centrum. I förra veckan, till exempel, såg jag och Fia en snubbe som stod och skakade. Antingen hade han ett epilespsianfall eller så hade han ett heroinanfall. Jag tror på det senare och det såg läbbigt ut.

Jag brukar se en unge här. I centrum och på tunnelbaneperrongen. På badhuset senast. Jag har inte lyckats bada där än, men när man står på löpbandet kan man välja mellan att titta på Roomservice eller Bygglov eller Äntligen hemma utan ljud, eller att titta ut genom de stora fönster som vetter mot klorbassängen. Jag väljer oftast fönstret. Så, den här ungen, han ser så ledsen ut, jag tror att det är därför han fångat min uppmärksamhet. "Typiskt skilsmässobarn" brukar jag fördomsfullt tänka. Men något är det med honom. Han ser snäll och reko ut, och han är inte den mobbade typen. Det är fördomsfullt och utseendefokuserat, jag vet, men det är något med hans blick. Något sticker honom i sidan. Kanske blir han slagen, eller, har jag tänkt efter ytterligare någon kilometer på bandet, kanske har han alkoholiserade föräldrar. Efter ytterliggare några hundra meter såg jag att han var med i en simskola. Alla runt sju år gamla utom han, kanske elva och ett huvud längre än alla andra. Det var bara en så sorglig scen. Och det blev inte en mindre klump i halsen av att se honom eländigt och tvekande ta sig ned i vattnet, grimaserande och med uppdragna axlar som en reaktion mot kylan. Moderskänslorna stod i full blom när han sedan snabbt doppade sig och rynkade det ledsna ansiktet som skydd mot vattenstänket. Jag kanske drar för höga växlar på det här. Men vilken välmående elvaåring kan inte simma? I Sverige? Idag? Han är ett försummat barn, I tell you. Det är för jävligt. Simskolelärarna verkade vara snälla i alla fall. Gjorde att han blev accepterad, gav honom uppmärksamhet.

Jag tänker på mina ungar i skolan, de jag var lärare för. De var lika gamla då som han är nu. Flera av dem hade samma ansiktsuttryck. Man märker det direkt, något står inte rätt till. Jag slutade som lärare efter ett år. En av anledningarna var att jag tillslut inte orkade engagera mig i alla problem, i alla ungar. Vem ska orka om inte föräldrarna? Kan riktigt se en rak linje från de där ansiktsuttrycken till den skakande heroinisten i Högdalen centrum. Jag gjorde inget för att hjälpa honom. Det gjorde ingen annan heller. Vem ska orka? Simskolelärarna kanske är en början.