En skyldighetsdans med döden

Kurt Vonnegut dog igår. Han är anledningen till varför min blogg heter som den gör. Han är en av anledningarna till att jag skriver. Han är det närmaste en idol jag hittat.

Första gången jag hörde talas om Vonnegut var genom en bok jag tvingades läsa. Jag pluggade en kurs som hette ”Ungdomars läsning” på universitetet, där vi skulle läsa Aidan Chambers ”Dansa på min grav”. En bok jag tycker om. En bok som börjar såhär: ”Vi är vad vi låtsas vara, så vi måste vara noga med vad vi låtsas vara – Kurt Vonnegut”. En bok som egentligen bara handlar om en fråga: varför och hur Hal kan dansa på sin nyligen begravde vän Barrys grav. I den boken läser de två vännerna under en sommar flera böcker av Vonnegut. De blir så att säga präglade av honom, sedan kör Barry ihjäl sig och Hal dansar på hans grav. Vonneguts genombrottsroman heter ”Slakthus 5 eller Barnkorståget - en skyldighetsdans med döden”.

Det gick något år efter ”Dansa på min grav” innan jag stötte på Vonnegut igen. Citatet i början av Chambers bok hade drabbat mig hårt och jag letade efter Vonnegut-böcker i många bokhandlar men hittade ingen alls. Personalen hade inte ens hört talas om honom. Jag gav upp efter någon månad.

Så en dag, en sen eftermiddag på en högstadieskola. Jag jobbade som lärare, hade kastats in i lärarrollen utan handledning och fick lägga upp kursplanerna som jag ville. Denna dag var jag i färd med att planera svenskalektionerna. Det fanns verkligen ingen plan alls för hur de skulle genomföras, än mindre vad de skulle innehålla. ”En bok måste vi läsa tillsammans i alla fall” tänkte jag. ”Att läsa en bok och sedan samtala om den ger tillträde till andras världar” sa jag tyst för mig själv vid mitt skrivbord. Det var inte gripet ur luften. Det hade jag lärt mig på kursen om ungdomars läsning. Så jag tog min specialnyckel, öppnade dörren till källaren som såg ut precis som man tror att en källare under en skola ska se ut, och gick ned för att leta reda på dörren till förrådet. Här fanns hyllmeter med gamla klassuppsättningar av allehanda skönlitteratur, främst sådana som inte kändes fräscha längre. Ja, därför stod de i förrådet och inte i biblioteket. Jag blickade ut över bokhyllorna, gick fram till en på måfå och letade fritt efter någon passande titel. Jag drog med fingret längs raderna av dammiga bokryggar. Inte den, nej fy inte den, aldrig hört talas om, inte den och inte den, inte -… Jag hade inte tänkt på honom på ett tag och kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle hitta Vonnegut här. Hade Slakthus 5 alltså använts i undervisningen? Och sedan ansetts ofräsch och möglig, tagits ned till förrådet? Ingen aning. Den fanns inte i klassuppsättning, det var visserligen en sådan där budgetversion av boken de brukar ha i skolor, som ju brukar finnas i hela klassuppsättningar. Men den var ensam. Jag snodde den.

Jag läste och förbluffades och fick tillträde till en helt annan värld. Förstod snart innebörden av antikvariat där jag hittade fler världar, fick två stycken av Fias föräldrar som visst hade dem hemma inbundna och snygga, inga skolbudgetversioner, och hade snart läst allt han publicerat. Alldeles nyss, alltså för fem sekunder sedan, återupptäckte jag att han i Palmsöndag själv betygsatt sina romaner. Såhär ser det ut:

Det mekaniska pianot: B
The Sirens of Titan: A
Moder natt: A
Vaggan: A-plus
Gud bevare dig, Mr. Rosewater: A
Slakthus 5: A-plus
Welcome to the Monkey House: B-minus
Happy Birthday, Wanda June. D
Slapstick: D
Burfågel: A
Palmsöndag: C

Vilket nu får mig att ångra att det är just Slapstick jag spridit till så många människor. Skulle ha valt Vaggan. Det tillkommer flera romaner, Deadeye Dick, Hokus Pokus och Galapagos samt en som heter Timequake som fortfarande inte översatts till svenska, och dessutom en hel massa novellsamlingar. Som ni ser är några titlar på engelska. Det är sådana som antagligen bara finns på originalspråk. Och det bär mig emot att säga det, men jag önskar nästan att jag hade engelska som modersmål. Då jag har försökt mig på originalversionerna har det varit jättesvårt att hänga med i de tvära kasten och all slang. Min gissning är att världarna skulle kunna vidgas ytterligare om de fick upplevas på det språk de var skrivna på.

Det sägs att han skrev science fiction. Det gjorde han förstås inte. Han experimenterade med språk och form och skrivregler. Han hoppade i tiden och lade fram knäppa och tänkvärda idéer, ibland samtidigt, ibland om vartannat. Ett exempel får ni: Varför borstar man inte tänderna i varmt vatten när man diskar i varmt vatten? Resten får ni läsa. Och han visste hur man syr ihop alla dessa infall till en brakfest till berättelse. Konstigare än så var det inte och konstigare än så var det.

Han föll och slog sig i förra veckan och dog i sviterna av detta igår. Så kan det gå.