Sociala fantasier

Noterade ni det i, var det torsdags? Jag tror att det var i torsdags, i DN. Sidan 17, NamnochNytt. De hade fått en bildbyline. Krönikörerna, eller kalla det kåsörerna, hade fått en bild, en tecknad bild i samma stil som alla andra som skriver i kulturdelen. Schysst. Skott, som alltid givit mig en sinnebild av en solbränd exilaustraliensare, ung och snygg , gillar att surfa – han heter egentligen Staffan, Staffan Skott, och är en gubbe med stort skägg. Plötsligt fick hans texter en helt annan tyngd, pondus. Det är hemskt. Det är sådant som kallas sociala strukturer. Idag när vi kom hem från Göteborg kollade jag igenom helgens skörd också. Kåll var inte en finurlig gubbe utan en finurlig gumma, Kerstin Kåll. Det är skrämmande hur mycket man läser in i en text. Bara på grund av vem man tror skrivit den. Har det inte gjorts en undersökning där en och samma text undertecknades med ett manligt respektive kvinnligt namn? Jag tror det. Och när det var undertecknat med kvinnonamnet så ansåg de ovetande läsarna att texten var mycket mer känslosam och rund och god och hej och hå allt som har med vad som anses kvinnligt att göra. Ja, och så vice versa dårå. Skrämmande säger jag.

Ibland får jag hem en musiktidning i brevlådan. Jag läser alltid Lars Martinssons texter i den, och skrockar hå hå, vad bra han är. Men hur bra är han och hur mycket har jag bara bestämt mig för att han är bra? Hur mycket ligger bakom min uppfattning? Det låter svårt forcerat och långsökt, jag vet, men det är ju just det som är grejen med sociala strukturer. De är så jävla osynliga. Han är ungefär lika gammal som jag och han lyssnar på black metal. Sådant påverkar min inställning till och min syn på hans texter. Jag vet inte, hå hå skulle kanske reduceras till jovars om han var en fyrtiofemårig kvinna. Hur som helst, en gång till, i kör: skrämmande.

Göteborg, ja. Vi var där i helgen och hälsade på Kajsa. Hon hade bott snobblyxigt och bodde nu normalt, vi drack rödvin och Kajsa visade oss backar och trähus och sa att hon älskade oss och vi sa detsamma och hade det bara sådär gött som man kan ha det i ett soligt Göteborg. Sen åkte vi hem. Jag och Fia satt mitt emot ett annat par och jag fantiserade hur deras framtid skulle se ut. De skulle gifta sig, säkert kyrkligt, båda hade glasögon men hon skulle inte ha dem på sig på bröllopet, och så skulle de hitta en ny lägenhet, och han skulle bli arg över något, jag vet inte vad men han såg ut som en sådan som ser riktigt arg ut när han är arg, och hon skulle gråta och han skulle vara otrogen med någon på jobbet. De skulle inse att de inte alls tyckte om varandra egentligen, utan att de bara hade varit glada att de fått någon, vem som helst som inte var arg, och det skulle de inse nu när allt rämnade och det fanns liksom inget mer att säga. Sen skulle samma sak hända igen, precis likadant, för båda två.

Sen tittade jag åt höger och där satt en kille med jackan på och halsduk runt halsen. Jag har alltid avundats sådana som sitter med jackan på på långa tågresor. Det är så världsvant på något sätt. Som om det här tåget mellan Göteborg och Stockholm inte är värre än en tunnelbaneresa mellan Högdalen och Skanstull. Så casual, så enkelt, så skönt att se möjligheter och inte hinder. Han kan ta sig vart som helst när som helst, hoppa på ett flygplan till Dubai bara sådär, hela världen ligger för hans fötter. Eller så var han förkyld. Och å andra sidan gillar jag att ta av mig skorna och gotta in mig i sätet, titta ut genom fönstret och höja volymen på musikspelaren.

Fia ligger i sängen här bredvid och läser gamla brev. Sådana som hon och hennes kompisar skickade till varandra när de var små. ”Hej, Sofia. Om vi leker någon gång, kan vi leka snurr i mörker? Hej då.” typ. Det låter jätteroligt. Hon ligger och fnissar för sig själv. ”Hej, Sofia, mina föräldrar tycker också att dina föräldrar är snälla. /Jenny” och så var en livslång familjevänskap igång. Undrar om det hade blivit så om det istället var undertecknat ”/Kerstin Kåll”.