Santa Maria (the right stuff)

Det var något som hände. Över en natt hade landets alla pizzerior blivit mexikanska. Det luktade tacos och jalapeños från varje ventil och man sa en Azteka tack. Det var gott och så och egentligen inte alls dumt eller skumt förrän nu. För nu: Hur gick det till egentligen? Den där mexikanska revolutionen. Den skedde ju inte bara av sig själv. Den var aktiv och stor och slug och beräknande och cynisk och enkel och dold och genial. Och jag är den på spåren.

Dåligt minne (exempel)

Fördelar: Jag vet inte om detta har hänt på riktigt eller om jag har hittat på det.

Nackdelar: Oändliga.

Vi snöar inte

Dansken gör sig redo att kliva ur den här gröna bilen. Han samlar ihop sin väska och sätter den i knät, sätter handen på dörren och tittar på mig. Vi är ju sådana, säger han. Sedan går han ur bilen och smäller igen dörren. Jag tror att han menar detta: Vi tröttnar. Han och jag och de omkring oss. Vi gör något ett tag och sedan slutar vi. Det räcker efter ett tag.

På östgötaslätten sa vi hello

Första gången jag träffade Hsin-Chu satt han i solen och åt akvariefiskar.

Hur ska minnen sparas

Känner ni? Jag menar känner ni inte? Jag menar har ni också slutat känna? Det luktar inte hemma hos folk längre.

Hur snedluggen ramar in

Lördagen blir en amerikansk collegefilm. Ubbe ser till det. Målar upp slutet om och om och om och om igen med den gälla grälla stora penseln. Spotify är proppat av snedluggar och vi väljer dem med omsorg. En efter en äter vi dem med ögon och öron.

Jag krockar

Så länge krocketspelaren spelar med framgång får han eller hon fortsätta spela. I den här gröna bilen och musiken får vindrutan att vibrera. Så många gånger som jag spelat den här nu, säger jag. Ja, det svänger faktiskt lite, säger Fia. Framgång.

Lillklippen

Sigge som är en kattunge kryper in under soffan, upp bakom ryggstödet. Vi skrattar båda högt, Sigge och jag, när han är ute igen. Hans röst är ljus som en kattunges och min är hes.

Den irrar

Vi dricker vin och himlen klarnar och det kommenterar jag. Fia blir sugen på cigarett och jag säger något om gener och alkoholism och att man aldrig hör någon säga jo du vet, hans morfar var nikotinist, hans mamma var nikotinist. Fia stannar med glaset lyft och fångar in min blick, håller den. Du har ett dåligt medvetande, tror jag att hon säger.

Hon litar då

Men Fia? Åh, hon sniffar. I affären på allt. De säger att vi slutat lita på våra sinnen, att vi tittar på datummärkning istället för på mögel. Fia tar upp en klase bananer och luktar, nickar långsamt. Sätter ett paket vakuumförpackat kaffe under nosen och njutblundar.

Om jag längtar tillbaka

Ingen vet att jag är här, sitter här i den gröna bilen med motorn avstängd på en parkering i skogen och lyssnar på New way home. Den ska få gå klart, låten. Jag sjunger med i de rader jag tror att jag kan, de rader jag tror att jag kommer ihåg. Jag fick låna den här skivan av Jonas i gymnasiet, lånade den jättelänge. Det var samma vecka som jag och dansken såg Go på bio utan att veta något om den. Så blev den liksom vår film. Så blev den liksom min skiva.

Modesty Blaise

När vi kom ut till mormor och morfar låg de ofta där, morbröderna. Låg på ett överkast eller på kökssoffan med huvudet lutat mot armstödet i trä. Mätta och belåtna och lite grusiga i ögonen och de läste, allihopa, alla fyra, läste svartvita serietidningar. Agent X9 eller Fantomen. Bara de två tidningarna och alltid i svartvitt. Du kommer att lära dig, sa de. Det är mycket tuffare med svartvitt, du kommer att lära dig det.

Solfröken Maria (forts.)

Sedan = i dag

Bokstavligt talat

Jag ritade stora utsmyckade utropstecken länge. För det hade jag sett min solfröken Maria göra en gång. Som en triangel med spetsen nedåt, sedan en ring en bit nedanför spetsen. Och sedan streck och snirklar inuti både triangeln och cirkeln. Jäkligt vackra, jag gjorde de hela tiden. Sedan förstod jag att min solfröken Maria inte alls ritade sådana utropstecken ofta eller med särskild inlevelse. Det var bara ett sätt att räta ut frågetecknet. Om hon skrivit fel skiljetecken alltså.

Jag hoppas på något sorts fiendens fiende-fenomen här

Nour och Liv i samma På Stan och jag undrar om de äntligen skulle
kunna bli kompisar. Nu när Nour gjort slut med Bob Hansson, om de kan
förenas i det, Nour och Liv, favoriterna, förenas i Bob-hat och
skånska. Det vore fint.

Trosan

Inför klorlukt och naken hud står vi alla och jag förstår kalsongbadarna som vill visa resåret, märket, som vill sticka ut, för vi vill inte vara så lika som vi är här bland bröst och navlar och pinnben.

Insekten (forts.)

Eller de talade inte. De lät. Som ekon i en sjukhuskulvert. Det är inget ovanligt att barn hör sådant, har jag förstått. Röster i sig är inte något symptom på schizofreni. Det är när man tror att rösterna är aliens man klassas som sjuk.

Insekten

Det är år sedan sist men nu är den där igen, nu återser jag den. Jag var åtta år, nio år och den höll till i bröstet, stack i bröstet, tryckte. Ibland talade röster. Något litet och svart, som en insekt, tänkte jag mig, som en tumör. Nu ser jag den på duken framme vid väggen i det här helttäckningsrummet. Svart, snurrig. Taggig. Ser den på riktigt och en person laserpekar på duken och talar och det är den enda rösten jag hör. Till slut börjar det knäppa i min axel och det kommer att fortsätta länge.

De tar emot applåder och frågor och jag får vänta till maj innan det forstätter med so get me something new

Det som skulle ha blivit en flykt, ett ankare till hem, musiken som skulle påminna mig om vem jag vill vara. Den blir till ytterligare ett steg ned för denna konferensväg. För jag hör The Mary Onettes sjunga this is my last slide. Egentligen sjunger de light på slutet men jag hör slide. Och det är så kostymerna säger här på heltäckningsmattorna. De säger this is my last slide i slutet av sina föreläsningar.