Kattkvinnan, hamsterhäxan, geckogubben

När vi stigit ur vagnen talar S. Hon har inte velat tala tidigare, andra kunde sno hennes idé då. Hon har en idé till en dokusåpa. Djurvagnen ska den heta. Man ska filma i SJ-tågens djurvagnar för där hittar man bara freaks. Som häxan med en hamsterbur. Häxan ställde buren på hatthyllan och efter ett tag började det regna halmstrån och spån. Hon hade ställt buren bredvid ett terrarium med fyra ormar. Det är perfekt, säger S. En sådan där grej per resa, en per avsnitt, som man kan dra ut på, förhandsvisa, efterhandsvisa. Tretton grejer, tretton avsnitt på en säsong. Det där spelar vi in på en vecka, tur och retur Malmö under en vecka. Vad kul vi ska ha! Vad kul ni ska ha!

När man hade FF

Bandhagens station skakar samman av min rysning och när det sticker till i näsan igen (av The disappearance of my youth), när det sticker till igen tänker jag på den där gången då jag fick en parfym i födelsedagspresent av hon som ”heter Madeleine men mina kompisar kallar mig för Mad för att jag är så crazy”. Jag öppnade och luktade och kisade och tackade. Det var väl egentligen för att jag inte är en parfym-människa. Jag menar, doften var nog god, egentligen, rent objektivt. Jag sa tack och gick sedan till mitt rum där någon annan satt och påtade bland mina skivor. Jag tänkte att jag skulle vara lite rolig, lite skojig. Så jag sprayade parfymen på min hals och stack fram den. Här, känn så äckligt jag luktar. Hehe tänkte jag sedan säga men det stannade vid he, för en röst bakom mig sa Jag hörde det där. Jag vände mig om och där stod hon som hette Madeleine, och när jag nu tänker på det där ryser jag av andra orsaker än The disappearance of my youth.

Norge

Ja, vi elsker dette landet.

Catz

Jag sover inte. Jag filosoferar. Du tror att jag sover, men det gör jag inte. Jaaag glider.

Konstigt att måste kan användas i imperfekt, va?

Hemma, inspirerade av Glee, testade vi powerballader och eftersom ordet powerballad inte använts sedan stenåldern har man nog inte lyssnat, heller, så noga sedan dess, sedan man var barn och sjöng med på låtsasengelska. Som barnen i slutet av The disappearance of my youth, fast tvärtom då eftersom de sjunger rätt men inte vet vad de sjunger. Nåväl, wåwåå, allooo, maååå, ni vet, sådana ord sjöng S. Och jag bara: What did he call me? Och S bara: You ARE the weakest link, good bye.

Sedd på friskis

Jag blev ställd. Hon i friskis-receptionen bara: Jag undrade just när du skulle komma. Jag svarade ja? Så blev jag glad och log, för jag hade blivit sedd. Nästa gång skulle jag säga hej. På tunnelbanan hem log jag fortfarande, och jag skrattade tyst åt Rocky och ett barn skrattade åt att jag skrattade. Varje gång tåget stannade var det kul att tappa balansen in i varandra och fnissa. Jag tryckte in hörlurar och lyssande på The disappearance of my youth och vid raden I just don’t see it happening to me började en rysning vid svanskotan och letade sig uppåt, genom ryggraden, upp i nacken, över huvudet, ned över pannan, mellan ögonen, förbi näsroten, till näsan där det vibrerade tills jag måste nysa. Rysnys är anledningen till att hitta ny musik. På samma vis som femsekundersskrik är anledningen till att hitta nya skräckfilmer (senast en scen fyrtiofem minuter in i Instängd, her-re-gud, rakt ut bara från lungtopparna). I alla fall, jag måste nysa och hela Bandhagens station skakade samman, nästan.

Washington, dumjävel

Det är rätt irriterande att man landar i Newark när man ska till New York eftersom folk hemma tror att man inte kan uttala New York när man säger att man landade i Newark.

Jag hittade några sedan men var inte med på en enda bild själv

Undrar eller undra om någon lagt upp bilder från nyår på fejjan. Det är helt apropå jag frågar, högt, och S svarar det undrar INTE jag. När jag frågar varför svarar hon viskande: Det är ä-c-k-l-i-g-t. Jag får magont och säger okej(?). Sedan spelar vi Fia med knuff. När S förlorar blir hon så arg att hon kastar en nyckelknippa i väggen.

Jag kikade och kikade

Jag såg mig själv på tunnelbanan i dag, igen. Jag hade vinröd halsduk, en grön mössa med tygrosett på sidan, rosetten i samma gröna färg som mössan. Mina ben var långa och ögonen skuggade och kinderna rosiga, läpparna rödmarkerade av kylan. Amorbågen liksom spänd.

Ica fick se en konsumkasse

Varför? För att inte misstas för en sådan som tar plastpåsar utan att betala.

Plastpåse bör man ta med hemifrån

När man lagt ifrån sig sitt Liv Strömquist-album, dragit bort täcket och sagt till sig själv att ok, nu kan du faktiskt gå och handla den där blåbärssoppan. Stäng av The Chordettes stämsång nu och gå och handla. Då är det som kom ihåg-stressar en mest inte tofsen mitt på huvudet, att komma ihåg att ta bort den. Inte heller är det att komma ihåg vad man ska köpa (blåbärssoppa). Det som kom ihåg-stressar en mest är mantrat Konsum-plastpåse om du går till Ica, Ica-plastpåse om du går till Konsum.

Det svämmade över

Skylt: Stäng dörren efter er. Tack!!!
Det där tacket, jag vet inte. Är det en svordom?

Varje flinga unik och yada yada

Nysnön var så märklig i går. Den gnisslade som halloumi under fötterna.

De har rött läppstift där, jag har röda strumpor här

Det är Mad Men-maraton på nian. Det blir ljust ute och sedan blir det mörkt. Sedan blir det ljust igen. Sedan blir det mörkt igen. Båda gångerna det blir mörkt tänder jag två lampor. Med lampljuset försämras min hörsel på ett smart sätt. Jag hör inte längre hårddisken eller filmjölksflingorna eller tunnelbanegnisslet. Hör bara iskuber i dricksglas från teven. Vi skulle ha åkt skidor i dag, jag och S.