Att hålla isär jag

En Wallander-film går på teve. Manusförfattarna kan inte skriva dialog, skådespelarna är för hårt hållna, det var för mycket festande, de var konstant bakfulla, vad vet jag. Maken till dåligt skådespeleri har i vilket fall inte setts sedan tja, Big Brother?

En tjej hittas död (det är alltid en tjej som hittas död i Wallander-filmer, har man sett en har man sett alla, filmer alltså). En detalj skiljer sig dock - den här tjejen har begått självmord. En härva med kidnappningar och våldtäkter och utpressning av högstadietjejer vevas upp. Tonårsångest vävs in. Johanna Sällström, stackars Johanna Sällström, dyker upp i rutan. Hon spelar Wallanders dotter, också polis. Fallet blir personligt för henne, hon känner med tjejerna. I slutscenen, på en strand i solnedgången, berättar hon varför.

Hon berättar om sin egen tonårsångest, om det ändlösa svarta hålet, om att börja skära sig i armarna och inte längre vilja finnas. I just den scenen bjuder Johanna Sällström på den bästa svenska skådespelarinsats världen skådat. Det är möjligt att jag drar för höga växlar på det här. Möjligt att jag är påverkad, att jag tar helt fel. Men två år senare tar hon sitt eget liv. Kanske spelade hon inte.