Det är inte klokt vad jag kan vissla

Lotta: "Det är så konstigt med mig. Jag kan allting."
Lotta på inandning: "Allting faktiskt."
Lotta på utandning igen: "Fixa julgran..."
Storebror Jonas: "Du kan ju inte åka slalom."
Lotta: "Nä, har jag sagt det då? Jag kan allting, utom slalom"

Det är så konstigt med Lotta på Bråkmakargatan. Eller vänta, det är två grejer som är konstigt med Lotta på Bråkmakargatan.

Ett: Jag tror inte att jag skulle gillat Lotta när jag var mindre, men jag tycker att hon är busbra nu. Skulle ha ogillat då för att hon skriker och är jobbig, gillar henne nu för att hon är tuff och stark. Och egentligen är det ju olika ord för samma sak, jobbigheten och tuffheten. Det är svåra grejer det där, när en liten tjej är tuff. Provocerande kanske man kan kalla det. En liten tjej ska inte vara tuff, sådana är normerna. Just därför tycker jag att hon är busbra nu. Jag jobbar på de där normerna.

Två: Visst heter inte gatan Bråkmakargatan egentligen? Det är Lottas pappa som hittat på det för att det är så mycket skrik och bråk på den gatan. Visst heter den egentligen Krukmakargatan? Och visst ligger Krukmakargatan på Söder i Stockholm? Jag har bott där tamigtusan, jag borde veta. Nu kommer det konstiga: i det avsnitt där Lotta fixar julgran, det jag citerat där uppe. I det avsnittet är alla julgranar slut i stan. Jonas och Mia gråter. Lotta springer iväg med Bamsen under armen för att köpa tidningen åt tant Berg och medan hon betalar stannar en lastbil utanför butiken. En lastbil full med julgranar. Lotta springer ut och ber att få köpa en. Men se det får hon inte, för "de här ska till STOCKHOLM", där betalar de hur mycket som helst för en gran. Sedan åker lastbilschaffisen iväg, tappar en julgran som Lotta kan ta och så är det frid och fröjd och Lotta bevisar igen att hon kan allting. Det där i versaler, det är det som är konstigt.

Ibland kan de gå på tvärs också, de sociala strukturerna. Som när Johan Croneman skriver i DN. Lovar, det här blir sista gången ni läser om DN på länge, det är bara det att den är med mig varje morgon, och ni vet hur det är, man fastnar, tja, men sista gången nu då:

Studera Johan Cronemans tecknade bild. Hur gammal kan han vara? 50? 55?
Studera Johan Cronemans texter. Hur gammal kan han vara? 22? 25?

Han skriver lekfullt och vitalt, inte alls medelålderstungt och pondustorrt. Han är undantaget som bekräftar strukturregeln.