Man ska börja dagen med ett avskyvärt leende

Man trodde man hade vant sig. Man trodde att de här galningarna som skriker rakt ut i luften, de där yuppisarna som pratar telefonigt med händerna fria, att de hade härdat en. Att man var van nu. Man trodde fel.

Folk som fnissar för sig själv in public. Liksom ler inombords, försöker dölja det för andra, men vi vet alla hur svårt det är att dölja fniss, det bubblar och fräser liksom upp, folk som fräser upp in public är avskyvärda. Jag tror alltid att de fnissar åt mig. Att jag har tandkräm på kinden, att gylfen är öppen, att de genomskådat mig och min spelade bistra yta, att de sett att jag faktiskt inte alls hatar kokosbollar. Att jag kanske till och med gillar kokosbollar. Det är avskyvärt att bli genomskådad.

Men så glänser något till i örat på dem. En snäcka. En öronsnäcka. Två öronsnäckor och en sladd ned i fickan. Tvivel, förhastad slutsats? Kanske ler de inombords på grund av vad som viskas ut ur öronsnäckan. De tittar inte på mig, de tittar kanske rakt ut i luften, ser ingenting. Bara hör. Hör något roligt, något som får dem att le inombords och då och då fräsa till.

Jag har blivit en avskyvärd person. Jag fräser och bubblar och förvrider ansiktet och har mig varje morgon på tunnelbanan. Människor framför mig vrider på sig besvärat och känner sig genomskådade. Jag försöker titta bort, titta ut genom fönstret, ler och gömmer ansiktet i händerna. Människor framför mig känner ett sting av oro, magen känns inte riktigt som den ska.

Jag har blivit en avskyvärd person på grund av poddradio. No music, all talk. Och roligt talk om man laddar ned de Pang prego-avsnitt som Liv Strömquist leder. Det är Livs fel att jag gör folk osäkra. Man är inte van vid att folk går runt och skrattar för sig själva än. De som går runt och skrattar för sig själva verkar inte kloka, antingen är de inte kloka eller så är det något fel på mig som sitter mitt emot. Hur som helst är de avskyvärda. Liv har gjort mig avskyvärd. Förhoppningsvis blir vi vana snart.

Det är förresten också Livs fel att jag kommer bli fattig den här månaden. För som om det inte vore nog med radio, så har jag precis insett att hon är samma Liv som tecknat min favorit-seriestrip. Det är i och för sig på grund av Fia som den är min favorit-seriestrip, Fia dramatiserar den så att jag kiknar, men still, Liv har tecknat den och nu måste jag kanske ta och supporta en sådan talang genom att skaffa hennes seriealbum. Sådana är dyra. Mycket dyrare än public service-podd.