Ödesdigert smakgissande

Så fastnade jag framför svensk film på teve igen. ”Martin? Hör du mig? Martin, hör du mig? Se på mig, Martin!” En sång för Martin var lika jobbig som jag trott. Lika jobbigt teaterspelad. Viveka Seldahl och Sven Wollter försökte bräcka varandra i artikulering, Viveka på ett skolfrökensätt, Sven på sitt sluddriga sätt. De följde den skrivna dialogen maniskt. ”Jag har mått dåligt hela dagen, ja, hela veckan”. Läs den meningen högt för dig själv och artikluera väl. Precis så lät det. När Sven Wollter som mest satt och sluddrade och a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-d-e på samma gång, ett mysterium i sig, och en svensk obestämbar skärgård sträckte ut sig bakom honom, gled ett litet ord upp ovanför hans huvud. Eller på min näthinna.

Tyskland.

Svensk film är liten. Den svenska filmmarknaden är liten, högst någon miljon människor ser en storslam. Lönar sig knappt att göra svensk film för svenska marknaden. Det vet alla, särskilt filmproducenter. Då: ”Vänta lite. Tyskland. Tyskland är stort. Där bor det massor av människor. Stor marknad.” Som i ett trollslag, som när poletten trillar ned, som en blixt från en klar himmel, vilken klyscha ni vill – anledningen till varför det produceras så mycket svensk skitfilm gav sig till känna. Tyskland.

Exemplet En sång för Martin:

Filmen utspelar sig i nutid. När Martin, den store kompositören, minglar omkring efter konserten kommer hans agent fram till honom. ”Du måste hälsa på kulturministern” – fram till ministern och agenten presenterar Martin för henne: ”Fru Kulturminister, detta är Martin Fischer”. Tyskar lever på artonhundratalet. På artonhundratalet titulerade man varandra med Fru och Doktor och Ers höghet.

På artonhundratalet diggade man stora kompositörer.

Vivekas rollfigur heter Barbara. Barbara.

Martin och Barbara går på restaurang. Kyparen: ”Herr och Fru Fischer, bord för två?”

Typ första gången de pratar med varandra kindpussar Martin och Barbara varandra adjö. Kanske inte så Tyskland, men väl längre söderut än Skåne.

Tyskar älskar natur. Särskilt svensk obestämdbar skärgård med pripps blå-klippor, polokragar och små brusiga vågor. En sång för Martin frossar i skärgårdshus och kallt bad.

Martin och Barbara åker på smekmånad till, säg, Kanarieöarna. Har ni varit på en chartrad strand någon gång?

Och så har vi det där med artikuleringen. Tyskar känner igen sig i sånt. Lyssna bara på deras eget staccatospråk. Att artikulera svenska är bra jävla nära tyska.


Så varför skulle alla dessa kompromisser och tillgjordheter vara dåliga? Därför att tyskar har dålig smak. Det vet ju alla. Särskilt svenska filmproducenter.