Hakuna Matata

Simba, högdalshöghuskatten, blir trakasserad på arbetet. Jag står i köksfönstret och tittar ned på gården. Klockan är kvart i sju, jag borstar tänderna och tänker. Simba ligger på mage längs gatstenskanten. Rullar runt på sidan och låter stenen klia honom på halsen. Han är på jobbet tidigt idag. En skata, en riktig skata struttar fram mot honom. Jag gillar inte din uppsyn, förefaller den säga. Simba tvättar sin högra tass. Skatan kraxar, skatan kaxar. Simba tvättar sin vänstra tass, slickar på den och drar med den över vänsterörat. Ägnar inte skatan en blick. Skatan brusar upp. Tolererar inte sådan här respektlöshet. Kraxar än högre, struttar framåt, närmare, måttar ett näbbhugg, nu jävlar. Simba, han är som tjuren Ferdinand. Han har hittat något att lukta på på marken. Skatan har två decimeter kvar. Utan att förvarna, utan att ändra ansiktsuttryck eller ferdinandhållning blir han J-O Waldner. J-O Waldner vid OS i Aten 2004. Han tittar inte ens på bordet när han vispar till med racket och vinner bollen. Han tittar inte ens på skatan när han vispar till med svansen och vinner fighten. Skatan struttar modstulet iväg. Simba luktar på sina blommor, eller vad det nu är han hittat.

Simba. Lejonkungen. Vilken förebild.

Förresten, detta att dra paralleller mellan katt och människa är snott från Marcus Grahn. Läs hans blogg.