Hemma

Sitter på en brännmärkt sits med en främling framför mig och fler runt omkring. Vi tittar inte på varandra, jag tittar ut. Solglans och reflexer i småvågor och ljusblå himmel rakt upp och hundra meter rakt ned och vi glider, allihop glider vi samtidigt över vattnet och badmintonstadion och bilvägen och jag har gitarrplink i öronen. Sådant där gitarrplink som gör att solglans känns än varmare, att himlen blir än ljusblåare, att man bara måste kisa med ena ögat inte för att det är så ljust utan för att det är så vackert. Vi glider vidare, glider är verkligen helt rätt ord, vi glider allihop vidare ned i skuggan, ned i hålet och allt blir svart och jag har inte gitarrplink i öronen, jag har gitarrförstörare i öronen. Sådana där gitarrförstörare som gör att skuggan blir hotfullare, att hålet blir ändlösare, att man bara måste spärra upp ögonen inte för att det är så mörkt utan för att det är så vackert. Båda platserna är hemma. Och det är så fruktansvärt ajöss Linköping.