Bröstet, ryggen, armarna

Såg ni det inte då ser ni det nu.

I tunnelbanan färdas endast de riktigt hårda

Jag såg 500 Days of Summer igen. För att jag inte kunde hålla mig. Jag är patetisk. Men när Tom och Summer sitter där på tåget i motljus, i solnedgång, och deras skrattrynkor vid ögonen och det är The Temper Trap på allöverröstande volym. Bröstet fylls där, och jag vet inte vad sakralt betyder men det känns som om bröstet fylls av något sakralt. Det bultar och värmer och kryper. Jag levde på det där i bröstet sedan förra lördagen, och nu kunde jag inte hålla mig längre, jag fyllde på.

Och åkte hem. På perrongen kunde ingen se mitt penibla fix-behov, här är man alltid safe. Här satt Sayid och Sawyer, här träffade jag Jason Stackhouse (med dotter som såg ut att heta Matilda), här inne i vagnen hejade jag på Maggie Gyllenhaal och här såg jag mig själv och S. Vi stod där utanför och kramades. Titta, sa jag, pekade, titta där är vi. S följde mitt finger. Sedan sa hon äsch.

I backspegeln

Som Tom sjunger Pixies sjunger jag Cure, skitfull och berusad. Med ett dåligt grepp om stativet, med tankar som snuddar vid blickar.

De flesta människohänder har fem fingrar

Jag läser en handfull personer och tänker en handfull, en handfull, det beror på hur stora de är. Är de som riskorn är de hundratals, är de som sockerkorn tusentals, då får det plats tusentals små små personer i en hand, tusentals! Är de som jumbojumbodankar är de kanske fyra.

500 Days of Summer

Så i dansscenen hör vi Hall & Oates igen och det är en jättefin dansscen, varm och glad och man förstår precis. Den är så bra, jag youtubar den direkt när jag kommer hem, ser den två gånger till på raken. Och Hall & Oates-låten äter sig in, får en att nynna, efter youtubandet går vi omkring och nynnar, står och lagar mat och sjunger hoohoo, sjunger det vi kan. Jag och S sjunger hoohoo varannan gång och jag nynnar basgången och när jag nynnar basgången hör jag Ducktales. Farbor Joakim, Gizmokvack, knattarna. Jag hör Ankliv hoohoo.

En jobbig grej

Att kliva in i Friskis omklädningsrum och behöva gå på toaletten, gå in direkt och låsa om sig, slänga träningsväska och jacka på golvet, knäppa upp byxor och göra det man nödgas, bli klar och ställa sig upp och vackla inför valet att låta byxorna vara uppknäppta, för de ska ju av, man ska ju byta om, och valet att anständigt knäppa byxorna.

The Mary Onettes anytime

Om bandet stod stand by, som i Nyhetsmorgon nu, väntade på att man skulle trycka på play. Och då spelade live in i mikrofonen, ut genom huset, genom sladden, över luften, in i Ipoden, in i öronen. Och man kunde trycka på paus och trummisen då greppade cymbalen, sångaren slutade mitt i ett ord. Om man gjorde det bara för att retas, tryckte på play igen. Om man kunde köra om skivan direkt, och bandet spelade hela skivan igen, och man kunde tänka att de var lite bättre den här gången, missade markeringen där visserligen, men jäklar vad rundgången skänker liv åt sticket, om det var så. Om man kunde skicka sms till dem och säga tack för nu, ni är bäst, hörs igen i eftermiddag på tunnelbanan hem.

Och barnet hette Isa

Ett krypande knotter sedan i onsdags. Längs armar, nacke, svank, skrev. Islands är allt jag vill och ville. Den slutar med stick och jag vill skriva kärlekshistoria. Den börjar med / I just don’t see it happening to me / och jag vill jag vill stanna i förlossningen, sväva innan hoppet, inte hoppa. S säger att hon vill begravas till The disappearance of my youth. Jag säger jag vill begrava.

Fast och fin livmoder

Man kan vara hos psykologen eller gynekologen och båda kan säga jag ser du är kissnödig men bara en av dem kan säkert veta och visa och se och göra det pinsamt.

Ooooch ikväll kör längtan sitt race

Vi säger så: dröm eller längtan? Som sockerbagarna i arabiska öknen säger. De som Ture Sventon och Omar träffar. När de flyger på Omars matta alltså, för att hitta det stulna kylskåpet alltså. Som sockerbagarna säger vi: dröm eller längtan? Varje dag runt lunch säger vi det. Ringer för att stämma av hur det blir ikväll.

Uppdatering: Det är pastejbagarna som säger det. Pastejbagarna. Klart slut.

Om en timme är det ett dygn kvar

Jag stampar raketen som på midsommar fast istället för midsommar är det november och Islands.