När Sophie Zelmani sjunger Leaving

Är det kallt, vill du ha vantar, du kan ta dina gamla hanskar här, säger mamma. Jag är hemma på middag och ska gå och ja, det är kallt, jag vill ha vantar, jag får handskar. De gamla, svartgula, för små nu, med sprucken söm vid pekfingret, vid tummen, vinkeln där. Jag minns det svartgula, jag minns den spruckna sömmen. Hur man var tvungen att hålla in tummen och pekfingret för att inte fodret skulle bli blött. Så kan du slänga dem sedan, ingen idé att spara på sådant här längre. Varför de sparades till nu? För att någon visste att vintern 2010 skulle komma tillbaka och skratta i mars. Jag kan inte slänga dem sedan. Jag går i uppförsbacken och passerar sopstationen och kan inte slänga dem.

I dag vill jag bara bara se Draktränaren

Det var när allt tecknat var bra. Rosa Pantern, jag blev så besviken när jag upptäckte att den bara var tecknad under förtexterna, när resten av filmen var vanlig spelfilm. Skitfilm! Är det inte konstigt förresten att Kalle Anka på julafton är dubbad på samma sätt som de gör i Polen?

Jag brukade drömma om att få leka hos Richie Rich

Jag minns sportloven hos morbror i Bergsjö. Snön mättes i meter där. Han hade byggt en pulkalift i backen bakom huset. Är ni med. En lift för pulkor. Den bestod av en traktormotor, ett hjul och ett långt rep. Nu ska ni få se ungar, sa han, och så drog han igång motorn. Vilken dröm. Man satt i pulkan och höll i repet, släppte och åkte ned för backen, sladdade in, tog tag i repet och åkte upp igen. Pulkan behövde aldrig stå stilla, inte en sekund.

Burädu Pittu

För att de måste säga konsonant-vokal-konsonant-vokal, precis som alla barn som lär sig tala. Jag tänker att det är därför japaner är så söta.

Land-slaget

Det här tänkte jag att jag skulle säga men möjligheten dök aldrig upp i amerika: Sweden is such a small country. Everyone knows someone who’s in the national team of something. Så jag sa det hemma istället och Adam från Si-ädel svarade uhu...

Summer betyder sommar

Summer är så varm, hon är sin egen sol. Hon är det varma motljuset och jag måste kisa så att jag får skrattrynkor. På tåget mot Malmö ska det vara så, ska vara så i bistron, med hög volym och mycket eko. Det där med egen sol sa de i New Moon. Jag håller på Team Jacob förresten.

Coh, mary onettes, 500 days

Du talade till mig genom korsordet. Summer säger det, säger det så: Du talade till mig genom korsordet. Jag förstår inte riktigt men det har med ordet as att göra, för jag frågar om as, hur asagudar och döda djur egentligen hör ihop, hör de ihop? Och det där as fnulade Summer på tidgare på morgonen, när hon satt i soluppgången med korsordet, och as som as jag måste ju ha talat till henne genom korsordet. Jag ser framför mig hur Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer satt så vid frukostbordet och telepaterade Kärlekens historia och Extremely Loud. Hur de befruktat varandra, korsbefruktat eller vad man säger. Som jag och Summer på tåget i solljuset och skrattrynkorna. I det gula varma motljuset, med kaffe, en kaffe, en/ett as.

Inom parentes

Jag hade velat säga Keep the change, motherfucker eller Keep the change, you filthy animal men det hade ansetts ofint och jag hade känt mig usel.

Riktiga repliker

För första gången, som jag längtat. För första gången, på riktigt, utan ironi, får jag just denna dag i New Jersey säga högt och tydligt: Keep the change.

Jag borde flytta till Norsborg

Dessa oändliga heltäckningsmattor. Jag frågar hur de får mattorna fläckfria, rökfria. De använder väl tv-shop. Varianter av Dallas-signaturen strilar ur gömda högtalare och det är väldigt högt i tak, det är väldigt beigt. Folk säger how are you utan frågetecken. Och jag svarar how are you. Svarar en fråga med en fråga, vilket skulle uppfattas som klurigt hemma. Jag tappar ut dollars and cents och säger shit och han i kassan stirrar på mig (shit är ett väldigt fult ord här). USA luktar precis som när jag var sex.

Jag kan låtsas att jag är Nate och David på begravningsentreprenörs-konferens, eller kan och kan, det är det jag låtsas, kroppen blir lugn då, ansiktet mindre spänt. Nate och David med nametag och konferens-bag. Yngst av alla. Vi går på föredrag, senaste balsameringsvästkan jo jag tackar, äter snittar som inte är gjorda på polarbröd och leverpastej.

Där det är matta överallt tar man ej av sig skorna. Något slår slint i den ekvationen. Jag vill känna kallt golv genom strumpor, det är där hemlängtan börjar, längtan efter kallt golv genom strumpor.

Här får man allt man hoppats på. Pizza som ser ut som i Turtles. Frihetsgudinnan genom ett flygplansfönster, ensam, vindpinad, fem plusgrader men ändå tjugosju grader varmare än hemma. Vilket en svensk kvinna bakom mig säger, och jag fnissar, för jag är på väg då, mot varmare. Transit och tre timmar senare har jag fyrtiosju grader varmare än hemma.

Vi joggar, Nate och jag, David och jag, joggar genom ett nature trail där skyltar varnar för alligators and poisonous snakes och pulsen stiger lite även om jag väl inte tar varningarna på riktigt allvar. Tills vi ser en alligator.

Jag säger I live in room 3316 och kommer på att jag nog borde sagt stay istället för live. Tio minuter senare kommer den där hemlängtan, i ett AC-utblåst 3316. Ett AC-utblåst rum är inte hemma, jag bor inte där. Ett AC-utblåst rum kan skapa en förnimmelse av köld när man kommer in svettig från the nature trail. Min fötter skriker efter kallt golv genom strumpor.

Skriker tills jag landar i Sverige. Himlen är ljusblå, allt står still, träden törs inte röra på sig för då spricker de. I vintersverige rör sig atomer långsammare, här luktar inget. The Mary Onettes vill bygga fonden, det får de. Shout Out Louds vill bygga rekvisitan, det får de.

Det biter i kinderna igen. Jag älskar när stillastående luft biter i kinderna. När man känner varje andetag ned i lungbottnen. Jag älskar filmjölk. Jag älskar Stockholms tunnelbana. Här kan jag tänka. Här är precis alla snygga. Här handlar ingen på tv-shop.