Prästens lilla kråka skulle ut och åka

Det var 2002 och jag var obarmhärtigt full i ett hav som gungade i takt. Med ljudvågor, med order. Med frikyrkliga melodier, med blasfemiska texter. Om man gömt kameror i havet där... Jag var simmig och jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag var obarmhärtigt full, för minnet är en dröm och drömmar är vackra, drömmar är fina?

Stirrar den som sover

Hej igen. Jag gömde mig bakom spegeldörrarna, gömde mig i the walk-in closet, drog för. Släckte ljuset där inne och stod tyst och väntade på nyckeln i låset. Väntade ut köksskrammel, nattavisa, teve, äppeltuggande, mer teve, tandborstning, gurgel, kisssss, ombyte, boksidsfipplande, lampsläckning. Väntade på den tunga andningen, den väntan var värst. Rörde mig inte alls, väntade på andningen och där kom den och jag sköt försiktigt upp spegeldörren.

Anti(klimax)

Ser en tilltalande boktitel. ”Vaggan deadline”. Snyggt! Tänker mig hur man liksom vilar i stressen. Det ska in, det man gör, det ska ju vara klart, förstås. Men när deadline passeras kan man inte göra mer, det går liksom inte att putsa och fila mer. Att man kan vila i det, i den vetskapen, vila i den som en vagga. Kan dessutom vila i vetskapen att man, allt, alla har en deadline. Tillslut DÖR. Att de tankarna kan vagga en till ro. Vad gör det om hundra år? När man ändå ligger i graven, inte sant? Vaggan deadline. Så läser jag det finstilta vilket är ett ”från” och ett ”till”. ”Från vaggan till deadline”. Och jag känner stressen bolma upp i mig.