Det var lite konstigt gestaltat i Matrix där med katten

Blir signalfel ibland tror jag och syner liksom stryker förbi minnet innan de studsar mot bakhuvudet och gör mig varse. Jag har stått precis såhär framför detta förråd förut, böjt samma strån, och hon stod där precis så då med hakan i just den vinkeln. (Och sedan: Har jag?) Och sedan: Tagit det här bubbelglaset just så förut, precis när solen stod till hälften bakom den eken. Jag tror det är deja vu. Ja ja ja, det ska vara akuta streck och tålmodiga accenter över bokstäverna där som det alltid är i franska men jag orkar inte. I alla fall, jag upplever innan jag blir medveten om att jag upplever, eller hur, deja vu. Ibland betyder minst en gång i veckan. Ibland betyder ibland flera gånger under en timme. Ett blixtoväder av franska ord. Hej KP, är jag normal? I KP var allt normalt, oh vad skönt det var att läsa det, helt normalt.

Vi är jag är lik

När musiken kommer på leker vi att det är någon annans favoritlåt. Vi pekar på honom och dansar och ler, pekar på honom som för att säga yees dude, det är din låt, det är din kväll. Och sedan går det liksom spasmer i ben och bäcken och bål och vi tappar balansen som så många gånger förut. Dunsar ned på gruset och ser förvånade ut en stund. Vi plockar upp en liten sten och ger honom och vi säger tack-tack medan vi gör det och vi vet, det låter lite bakvänt men är det egentligen inte. Åååh, man blir så trött av att leka vi så vi leker sedan att allt är tyssst som i graven och om inte telefonen ringer så vaknar jag aldrig. Leker det. Det fungerar för han går, han smyger iväg och jag blundar och öppnar långsamt munnen och stelnar. Jag är det ruttnande liket i mulholland drive och när han kommer tillbaka och ser mig ska hans hjärta slå.

Den gömda bänken

Vi letade efter en bänk men hittade ingen bra så vi gick och gick och gick. Ned i city, nedåt. Låtsades att vi hade semester, var turister, upptäcktsresande. Eller låtsades och låtsades. Vi hittade faktiskt gator och platser vi aldrig förut sett. Ett kvarter från gator och platser vi beträtt hundra gånger. Vi tryckte oss upp till observatiorielunden och nynnade med i andrastämman till The disappearance of my youth. Gick förbi filmaffischer som (ju) alltid har skådespelarnas namn i fel ordning. Det är som på pin kiv. Namnen står från vänster till höger men människorna står inte från vänster till höger. Aja, satte oss på en bänk äntligen och fortsatte nynna med i andrastämman och hoppades att ingen hörde.

Det är mitt i sommaren

Nattljuset nu. Så jävla fejk. Någon har lagt ett blått filter över kameran och sedan sagt action mitt på blanka dagen. För att det är enklare så. Så jävla fejk, så jävla billigt. Filma dag som natt. Den där trasiga illusionen gick man inte ens på som liten. Fattas bara stråtrövare som smyger över skärgårdsklippor, fattas bara Astrid Lindgren. Inte ens då gick man på det där tricket.

I alla fall. Vi ser på när de kissar, hänger över axeln och gluttar. Skvalet gör att vi kan inte stoppa vår egen blåsa. Det rinner ned för dem och de skriker till. Vi skulle ju bada, vi skulle ju det. Så vi gör det, och det är kallt och vi säger huj! men vill ändå inte gå upp direkt. Plaskar där i nattljuset tills våra läppar smälter in i horisonten.

Sedan är det svårt att sova. Det här ljuset alltså. De här läpparna alltså. Vi rör på oss, vrider, vänder. Vi rullar ur sängen med ett duns och vi skrattar inte då. Vi gråter.