Tio år, på dagen

Fast nu ser jag att inte alls är på dagen tio år, för senaste inlägget skrevs 26 september 2014 och idag är den 1 september. Aja. Du har blivit nästan stor, jag tog ett foto och först på skärmen såg jag hur kindbenen framträdde, ett vuxet ansikte. Jag är i Dublin, drack Smithwick's och allt som brukade vara "10 år sen" är nu "20 år sen". 

Sommaren 2006 i motljus

När det blå. När det, ju djupare djupblå blå. När det med mitt hår, mina armar. Och det gapar stilla, tar emot, sluter sig och jag när det. En tyst konsert av strålar där förresten, från ovan och från väggen.

Håret som i Wella-reklamen och lite tryck över ögongloberna och jag blåser och sjunker och håret som är så långt så långt följer efter så långt. Jag berättar det där för dig, sen, när jag kommit upp och du lyssnar inte riktigt, känner kanske inte någon connection, med mitt hår.

Men där nere då, om mina krafter inte räcker till. Och där uppe, sorl som i film utan filmmusik antar jag. Lekande barn, någon som dyker, sådant, sådant som ekar och sådant som inte ekar.

Jag kan blunda då och då nu

Jag ligger i en fyrkant sol på golvet innanför balkongdörren. Det är solvarmt där, i ansiktet också, och du sitter i en stol ovanför och spelar Banankalas på min telefon och telefonen är skuggad av ryggstödet så du ser rätt bra. Du tuggar Bamse-tuggummi och det kvittrar från telefonen, det kvittrar så mycket och det är varmt och jag kan låtsas det är sommar när jag blundar. Du behöver ingen hjälp. Det gick så snabbt.

Jag kommer alltid vara rädd att du ska dö

Du välter och har ingen hjälm och det där ljudet av skallben mot isbelagd asfalt. Det där ljudet som två vedträn, som ett enormt hjärtslag och jag hör det än. Ljudet och sedan väntan och oroshärden som alltid glöder i mitten av mig, en syrestorm nu och den slår upp i ett sista rött hjärtslag kantad av svart tjocka som ett par rökiga jävla drakvingar inuti mig. Fyller mig. Så skriker du och jag börjar dunka igen. Jag får trösta dig. Det går bra. Elden stryps, falnar, glöder, glöder.

När jag tittade ut tittade ned tittade ut

Han sa ”få se” och han fick se, och det var Syndicate som jag aldrig spelat men drömt om att spela, det skulle få en uppföljare stod det och han ville se, läsa notisen om det och det fick han och jag fick kontakt med en äldre kille. Han sa ”få se” och jag sa pausade freestylen och sa ”mm? mm.” och han läste och sedan sa han ”tack”. Ändå kontakt. Vi åkte buss och jag nickade för jag tänkte på ordspråket ”resan är målet”, tänkte på det och nickade för jag tolkade det bokstavligt, reste nu, fysiskt liksom, och det var roligare än när vi kom fram nästan alltid. Man fick matsäck och fick portionera ut det där hur man ville, kunde börja med Ballerina, småäta utan paus hela vägen. Jag var tretton och köpte tidning på engelska och läste om spel jag aldrig skulle kunna spela för vår dator var för långsam. Jag drömde istället. Köpte alltid den där engelska tidningen. Det var högstadiets leksakskatalog. Såg fram emot även alldeles för korta resor, en halvtimmes resa men jag skaffade ändå tidning och färdkost som jag hört morbror Sven säga en gång. Och jag tänker nu på alla leksaker jag drömt om, alla Syndicate jag föreställt mig spela, hur roliga de var. 

Den här explosionen, jag hinner inte med

Du talar med amerikanska R. När du biter någon i rumpan och sedan kikar fram. ”Gick det bRa? Ingen faRa.”  Kolla första meningen, tre ord där. Och ett frågetecken. Det är så mycket du kan. Du leker. Skrynklar ihop munnen och säger ”Mamma löödsen, gRååter. Tappat nyckeln.” Fast det gör hon ju inte, det har hon ju inte, du hittar på. Du hittade inte på i april. 

När vi tittar först vanligt sedan ler

Jag kommer på mig själv med att svara hur det är med dig när någon frågar hur det är med mig. Flera gånger har det hänt nu. Börjar kännas som en grej.  Uttänkt och med agenda och mål, men det är ingen grej. Det är. För hur jag är ÄR hur du är. I mitt huvud är vi ett. Du har dina armar och jag har mina, jag vet. Men mitt huvud är fastsytt i ditt.

Det är så fiffigt också. För jag hörde någonstans att typ 99% av livets alla komplimangar får man innan man fyller sju. Men nu får ju jag fler genom dig, eftersom jag mår som du mår. Någon säger ”vad bra du lyssnar!” och jag tänker ”YES! Det gör jag jag menar du men ändå jag, också.”.  

Och jag vet att man finner det man söker, det händer så lätt, men jag blir ändå glad. När vi kissar och ryser av det samtidigt. När du står med vänster fot på höger som jag. När vi båda säger ooooj. Vi är ett, fortfarande, ändå.

En mara på ditt bröst

Det kallas nattskräck och börjar med panik och fortsätter med panik och slutar som på skämtbilden med texten ”det här är senare på dagen” och runda glada kinder och en banan. Plus du säger muu. Muu (klockan är sju, för det är den) och det är ju fel ord, det har vi pratat om några gånger men du bryr dig inte.

Du muar och du ramlar och halkar och säger ooooj. Jag tar kort istället för att hjälpa dig upp, för du gråter inte, du gråter faktiskt inte så jag tar kort som ser kul ut. Och du säger opa opa och jag sjunger tänk om jag hade en liten liten apa och jag hinner inte längre förrän du lyfter armarna och säger kdil kdil och jag sjunger nyss så träffade jag en krokodil som körde runt i en bil och du blir så jävla NÖJD över att du kan manipulera mig.

Det blir natt och skräck igen och jag vet inte vad jag ska göra, jag kan inte manipulera dig.

Vi är inte samma alltid längre

Någon drömpop i bakgrunden och jag ger dig en tandkräm i slow motion. Sträcker ut min hand, och du sträcker ut din, och i ultrarapid sedan när hjulen ser ut att snurra baklänges och våra armar. Du öppnar tandkrämslocket själv, det har du lärt dig, och du sätter öppningen till munnen och jag säger nej. Det där blå ska på borsten, tanka borsten. Och tja, det fattar ju inte du så du försöker sugäta igen och jag säger nej och stoppar dig. Någon drömpop i full färg nu, målar väggar och hornhinna när du säger babbaaaaa. Vi är inte samma längre. Inte alltid. Andra lär dig dansa, lär dig hålla dricksglas upprätt. Men tandkrämen är fortfarande bara vår, bara bara vår. Tandkrämen ska jag lära dig.

För en stund var jag Radiohead

Vaknade just när Let Down glittrar och jag var så borta. Fann mig själv sedan i en flygstol och kvävde därför impulsen att sjunga med i falsetten. I stolsfickan framför glömde jag en Witch-tidning och jag hoppas att de inte slängde den, att någon annan tjej på tillbakavägen hittade den och tyckte om den, åtminstone bilderna om hon inte talade svenska. Jag hade fått låna mammas mobil för att kunna messa i utlandet och jag messade alldeles för tidigt. S stod i frossa och feber, väntade i två timmar.

Sedan: Jag kom hem, S kom hem. Det finns en bild på det, båda är hemma och kameran säger klutch när Let Down glittrar. Tio år sedan nu. Är det han som glittrar ikapp.

Inget lockar som andra sidan

Ibland leker vi att vi är syskon.  Barnhemmet var hemskt och vi bara stack, bar varandra och armarna krampade och vi hoppade över grejer och bara ut över åkern, bara bort. Och nu är vi här och nu. Och nu. Jag vet inte alltid vad som är bäst, hur skulle jag? Som när vi går till en lekpark och det är så mörkt att vi inte vet om det är kväll eller morgon. Hur skulle jag veta? Att det satsas på ljus i hela staden utom just här. Jag är ju bara barnet själv?

Men det är roligt att fly också! Jag är Kingkong och deras händer surrande leksaksplan som myggor och de gör kulspruteljud. Jag klättrar högre och viftar mot myggorna och jag skrattar tills jag tappar balansen och då tar myggorna emot mig. Och sedan klappar vi oooch nääär myggorna klappar takten i vår gamla kråksång blir den alldeles för kort.

Inget lockar förresten som andra sidan. Vi tittar på de äldre och bara. Tittar. Och går fram till staketet, kilar in fingrarna, stirrar nästan, gapar nästan. ”Killar i min egen ålder är så frrruktansvärt barrrnsliga.” Vi kan relatera till det där citatet. Vi står och lockar.  Och så kommer de över till den här sidan! Det är så kul! De äldre stojjar och skrattar och vi går sakta efter och försöker skratta MED dem, men vi vet inte om vi gör rätt. Vi vill så gärna vara med.

där-där-där-där-där

Arton gula löv sitter kvar. Jag räknade dem. De vinkade och vinkade och vinkade. Vi lekte här i somras. Badade och vadade och pekade och gömde oss. Något dagis kom förbi ibland och stojjade, då blev vi lugnare. Allt blev lugnare runt det där dagiset. Och så gick de hemåt för att äta mellis eller något och vår intensitet ökade så sakteliga igen. Kanske tog ett steg framåt eller plockade upp en spade. Nu har de spärrat av här och grävt upp allt skoj. Dammen är trasig och marken har hål.

Kassörskan nere på affären blandar v och b. Jag tycker att det låter så kul när hon säger ”det går bra i kassan vakom mig”. Men det gör det svårt för mig att lära mig tala. ”Vubuh” svarar jag henne och då ler hon bara som att hon inte förstår mig. Ibland låter det som att jag talar i tungor. Ibland som att jag fått en stroke. Tiku-pitä-ma-pitä-pitä-pitä-pitä. Fastnar sådär ibland på en grej bara, kommer inte loss. I Malmö pratade alla konstigt också, och jag med. Gao-gao-gao-gao-gao sa jag den helgen som om jag hade lock för öronen. Hur ska jag lära mig då?

Nu är de sexton, löven. Jag gick fram till deras kompisar på marken och stoppade några av dem i munnen.

Stod i mörker

Klockan blinkade 100 när jag valde att gå upp. Den stod där röd och flimrade och bam bara så var jag uppe. Jag gick ut i hallen och hämtade stövlar och gick in i det andra sovrummet och ställde mig vid sängen där. Stod där och tittade. De tog mig i handen och vi gick till en vattenpuss som var brun och jag stampade stampade. Satte mig i vattenpussen och drack, ställde mig upp och stampade och tittade på vattnet som dallrade. Tänkte på en varmare dag när vi åkte asalångt nästan till Kalsta och badade i en sjö med en brygga och vi åt mat och jag drack vatten och sa ahhh med många h och sedan medan jag gnuggade mig i ögonen sa en av de som bodde där till en annan som bodde där att du, klockan är nästan 1000, och jag skrattade så åt det där, det lät så kul.

Aldrig vill jag sova

Jag kan se var det ekar, i vilka utrymmen det ekar som allra bäst och då skriker jag till kort så att jag hinner höra att det studsar tillbaka. Då skriker jag till igen och igen tills jag ser solen. En annan grej är att jag står nu ibland också och det står jag för, äsch, jag bara släpper allt och står ibland och ibland också så blundar jag då eller skrattar och vet ni då vet jag i alla fall var jag kan falla framstupa. Vet vad som är hårt och vet vad som är mjukt alltså och där det är mjukt kan jag landa med ansiktet först. En gång landade jag med ansiktet först på en sten, men det var när jag var ung och dum och jag vet bättre nu än att inte ta emot mig när jag ramlar mot sten. Så knäppt också tycker några andra jag bor med att jag vrider och vänder mig i sängen för att inte VILL somna. Andra vrider och vänder på sig när de inte KAN somna, har jag hört. Jag är väl bakvänd på det viset, precis som att jag säger tack-tack när jag ger någon en grej till exempel en bankdosa. Skjut mig då.