Tänk att jag joggar

Jag försöker klura ut hur det står till med The Killers. Är det kreddigt eller okreddigt att lyssna på dem? Den enda jag känner förutom mig själv som diggar dem är Anders. Allt han lyssnar på är någotsånär kreddigt, så jag tänkte nog att The Killers var det också. Tills jag såg att deras nya singel ligger på Studentradio-listan. Typ först. Då infann sig tvivel. Ungefär samtidigt insåg jag att bandet ligger på ett storbolag. Men studenter har väl aldrig beskyllts för att vara kreddiga. Och storbolag är inte alltid lika med okredd. Kluret kokar alltså ned till: Så länge The Killers låter Cure är de kreddiga. Ja.

Var ute på en springtur idag. Okristligt tidigt förstås, så att ingen skulle se mig. Tja, det skulle jag vilja skriva i varje fall, för att det låter så ballt att säga okristligt. Men det är ljug. Jag kom just hem och klockan är tre. Men ingen såg mig ändå. Den här staden är helt tom på folk. Langoljärerna har varit här. Tagit alla sånär som på ett gäng pensionärer. Åtminsotne här sydöst om innerstaden där vi bor. Det enda, och jag menar enda, som är bra med det är att man är kung i springspåren. Ägde sju pensionärer idag. Den sista brände jag förbi bara tjugo meter från mållinjen. Han käkade mitt damm. Jävligt skön känsla att nästan pustat färdigt och vara på väg hemåt när han struttade i mål.

Nu minsann, ska jag ta det lugnt. Fia ska till friskis och svettis, så jag får hela lägenheten för mig själv. Frågade just om jag får skriva ut hennes namn, förresten. Jag har sett att folk inte gör sådant. De skriver K. eller H. eller F. om sin älskade när de bloggar. För att inte utsätta dem för ofrivillig exponering? Intrång i privatlivet? För att en eventuell framtida annan partner ska bli extra nyfiken på vem den där F. var? Jag vet inte. Fia tillät mig skriva ut hela hennes namn hur som helst. Och nu ljuger jag för er igen, för hon heter inte Fia. Hon heter Sofia.

Så jag ska försöka ta det lugnt. På fredag ska jag ta det lugnt på riktigt med Overlord-Tobbe och -Victor. Med Mariestads i handen och slow motion-liknande omgivning. Men nu, nu ska jag åtminstone försöka ta det lugnt. Dra igång en Sophie Zelmani-skiva, koka kaffe, ta en mumsmums och sjunka ned i soffan. Verkligen sjunka ned. Och bara dricka kaffe. Och äta mumsmums. Inget annat.

Note to self: glöm aldrig öronproppar

Mina öron sörjer. Hela dagen har det känts som om jag haft liksom kåpor runt dem. Det är David and the Citizens fel. De spelade så sjukt jävla högt igår. Man tänker att popkonserter, det är städade historier. Popkonserter, det är bara randiga tröjer och gemytlighet. På popkonserter behövs inga öronproppar. Man tänker fel. Popsnören är de nya hårdrockarna. Svett och armbågar och kravaller. Och söndertrampade tår. Vad är väl en och annan vevande hårman i ansiktet mot småtjejer som studsar upp och ned med huvudet livsfarligt nära ens egen haka. Jag var så rädd att få tungan avknipsad att jag instinktivt bet ihop käkarna konserten igenom. Och så var det det där med volymen. Jag hatar mig själv för det, men jag stod med fingrarna i öronen under flera låtar. Fingrar i öronen, ihopbitna käkar och stapplande steg för att försöka hålla balansen. Som en sur jävla gubbe. Men jag gillar David and the Citizens. (Så det där sura kan strykas ur liknelsen. Jävla gubbe, det är jag.) David ser alltid så ledsen ut när han sjunger, det är fint. Och keyboardisten/trumpetaren/tamburinisten/köraren ser alltid så glad ut. "Den här låten är sådär... sådär..." sa han och vickade på handen för att påa nästa låt. Det är nog det jag gillar mest med popband: de är så ärliga.

Snorbusungar

Jag var på jazzklubb igår. En mörkröd lokal utan mobiltäckning. Fyra gamla gubbar lirade mer blues än jazz. Goda hamburgare.

Jag märkte det redan i kön in. Folk jag pratade med hade en tendens att liksom röra handen framför näsan. Väl inne fortsatte mina bordskamrater i samma anda. Drog med tumme och pekfinger längs näsborrarna. Jag förstår sådana peakar. Jag har något på näsan. Typ en liten snorbusunge på näsvingen. Det är min största skräck i världen näst efter utskällningar. Att gå omkring med en snorkråka halvt hängande utanför näsborren hela dagen och inte upptäcka det förrän man kommer hem. Fy fan. Så tack, tack för peakarna. Återigen: jag förstår sådana peakar. Men jag hittade aldrig något som satt på näsan. Jag drog och drog längs hela näsan, under och över och nästan i, men inget fastnade. Varför gick jag inte in på toaletten och för att kolla i spegeln undrar ni? För att det inte fanns någon spegel där. Efter ett otal näsdragningar gav jag upp. Måste väl ha missförstått peakarna.

Ute vid cykeln, dags för vinglig hemfärd. Jag vet inte varför, men jag drog fingrarna längs näsan igen. Och DÄR, där jävlar, som en sådan där pyttesnigel som sitter på läckra trumpetsvampar, hittar jag äntligen den äckliga bruna snorbusen. Under flera timmars konversationer har den suttit på min näsvinge och gäckat mina samtalspartners. Paniken var så bedövande total att jag helt skärmade av mig från verkligheten. Stirrade rakt fram, glömde allt och cyklade hem. Bara för att i detta nu påminna mig själv igen.

Tur i oturen: jag kan återuppta mitt mantra "jag förstår sådana peakar".

Och så det obligatoriska Första Riktiga Inlägget:

Efter att fått nobben av Blogger på namnet Jensjens har jag vankat av och an i lägenheten. Vad döper man sin blog till? Skulle den handla om något speciellt, typ Dr. Phil, kunde man ju döpt den efter honom. Phil. Men nu ska den ju inte handla om något. Jag är inte något. Jag är någon. Och eftersom jag inte tror på någon essens, något one true self, något Jag med stor bokstav, så är Jag helt enkelt de saker och människor jag tycker om. Eller inte tycker om. Eller ignorerar.

Jag hade gärna döpt bloggen till Satan Stole my Teddybear. Det låter så fasansfullt tufft. Men det namnet är redan taget av en sida som recenserar musik. Jag hade med andra ord stulit namnet. Istället har jag döpt bloggen Blåskägg. Det är också stulet. Enligt samhället är det fult att stjäla, men jag tror på tjyvens konst. Hur ska man annars kunna lära sig något i världen? Eller för den delen vara något i världen? Om allt bara utgick från en själv skulle man ju bara vara en liten lort, som Jonathan Lejonhjärta säger. Ja, i alla fall ordet "lort", det säger Jonathan. Jag ska börja använda det ordet mer. Alltså: Inget one true self som de alltid snackar om i hollywood, vårt identitetsskapande är en process. Den processen skulle tvärdö utan stöld.

Så egentligen har jag redan nu börjat min blog med att ljuga er rakt upp i anskitet. Jag valde inte bort Satan Stole my Teddybear för att det skulle varit stöld. Jag valde bort Satan Stole my Teddybear för att det låter för tufft. Blåskägg är mer anspråkslöst.

Tja, det är typ ett test.

Blogger jävlas med mig.