Inte nu alls

På sextiotalet åt man picknick i naturen och lämnade allt skräp efter sig, kastade iväg ölburkar som en sport. Satte sig sedan i cadillacen och åkte hem, tidigt nog för att slippa trafiken.

Det är någon takt där som känns i bröstet

På torsdagar har du alltid skräp i ögonvråna, och du skrapar och skrapar men får inte bort det. Hon hjälper till och det hjälper ju inte, skrapet gör ont. Sedan släcker de ned och ni rör på era kroppar istället för att skrapa.

Hjärtat klappar och sedan inte mer

En sista gång in här, döda tid och känna med fingrarna på plasten, känna på det här livet en sista gång. Sedan över gatan och pop! nytt liv. Det gamla på golvet, bortsopat. Blickarna nu, blickarna. Helt i linje hand i hand i konsekvens med de andra insmugna markörerna, tajt, krage, halsduk, i rakt nedstigande led från dessa nu.

De där skandinaverna va

Getting into the swing, getting into the swing, getting into the swing, getting into the swing. Den här sjöng vi i klädaffären i Passadena när vi letade efter muskel-Anders och Sara, minns du? Expediten log åt oss och förstod att vi hade kredd.

Med grisens glasögon

I en stor byggnad, allt sköts och allt fungerar och alla här omkring är i samma ålder som jag. Kassören, väktaren, den kunden, den kunden, den kunden och undercoversnutarna. Vi är alla lika gamla men flugornas herre bryter inte ut. Det är magnifikt.

Vid Huddinge

Den här ölen är Fatburen.

Arrak finns inte på systemet

En dammsugare, den fastnar på rullbandet och jag säger till, dammsugaren fastnade där, och kassören säger ojdå och tar loss den och scannar den. Så packar jag ned den bland blåbärssoppa och nyponsoppa och knarrar hem. Sedan är dammsugaren borta.

Feber, yra

Kommer inte smittas, säger jag. Nä, du har världens bästa immunförsvar säger Fia. Jag säger samma sak som Fia och sedan säger jag peppar peppar och knackar mig själv på huvudet. Pepparhuvud frågar Fia.

Något ska man ju göra

Sitter jag här, lyssnar på Lisa Nilsson och äter riskaka. Inget jag rekommenderar men det är ett sätt att leva.

En tår men vad skönt

Du rullar ihop de fyra i varsin matta, ställer dem upp. Tar sats med brännbollsträet och slår, slår. Slår på mattorna som står upp med de fyra i och din intention är att skada och maktutöva. Men de fyra har lärt sig att virvla, det vet du inte förrän nu, de har lärt sig virvla och ju mer du slår desto mer virvlar de, virvlar runt dig, virvlar ned dig i en glasskål, som en potta, med vatten i. Och du börjar andas vatten men det går inte, du kvävs, och jag tänker att det räcker kanske nu, springer och frågar din syster efter astmainhalatorn, svårt att få henne att förstå först men sedan får jag den och jag sprayar ned i glasskålen, lite för försiktigt, förstår jag senare, för du dör nu, du väcks inte upp av astmamedicinen, så som jag sett tidigare, du drunknar nu. Jag bär ut skålen till din syster och de andra i vardagsrummet och de verkar inte vara utom sig, det här ska inte få förstöra deras semester. Du drunknar och de är snarast att betrakta som lättade.

Till exempel 1906, liksom

Nollnolltalet, det förra. Vad hade det egentligen? Tiotalet hade första världskriget. Tjugotalet snabb dans och hattar. Trettiotalet depression. Fyrtiotalet andra världskriget. Femtiotalet bilar med runda former. Sextiotalet Beatles. Sjuttiotalet vida byxor. Åttiotalet vida axlar. Nittiotalet samma som åttiotalet. Och dagens nollnolltal, ja, det blir för framtiden att avgöra. Men det förra nollnolltalet alltså. Levde någon då?

Folktänder

”Har du inga hål i tänderna? Lugn, vi fixar det med.”

Och man frågar sig den copywritern. Hur hon tänkte här egentligen. Och man ser en stor borr framför sig. Som gör hål.

Ja vi ska busa vi ska busa

Vi har ett kuddrum nu. Inget vardagsrum, ett kuddrum. Fast vi busar inte i det. Vi sitter som vuxna människor, nej jag ligger i en soffa och läser Underdog, Fia sitter i en annan och läser DN. Bara vinden annars. Och sörplandet. Han är ändå snygg, Usama, säger Fia efter ett tag. Skulle behöva stajlas, han har dålig klädsmak men ändå, snygg. Mm säger jag. Tyst igen. Sörplande. Man får inte säga såhär, säger Fia efter ytterligare ett tag, men gud, de är verkligen söta. Vilka då frågar jag. De här, hon räcker fram tidningen, kineserna.

Sommarjobbet på Reimers

Jag: Sankt Essingen? Sankt Essingen?
Hon: Stora Essingen.

Natt, bil, fel

Det är sädesslag åt alla håll utom framåt och framåt går det och där är det asfalt och mörker och varselljus, alldeles för lite, gulsvart kägla längs landsvägen. Och här kommer en högersväng, sväng nu, och där i krönet blänker det till i bensintanken på en motorcykel och det är en polis det ser man på blänket i hjälmen. Körde vi för snabbt nu? Snabba ögonkast i backspegeln men ingen motorcykel, inget blåljus, fler ögonkast i backspegeln och hej här far det åt vänster och vrid, vrid, parera, det står en bil där mitt i vägen, omöjlig att lysa upp, en stor svart Ahlgrens bil, förbi nu men sakta ned sakta ned vad står på. Fler bilar, seriekrock här. Stannat. En två tre fyra bilar, spridda över vägen, över åkern. Fem med vår. Öppna dörren och ur och allt är tyst, allt är mörkt. Hoho säger du inte, men varför står vi bara här och tittar, ring, ring ett ett två nu. Lennartsson? Hej har jag kommit till SOS alarm? ...ja? Seriekrock här, på Värmdö, vad heter vägen, vad heter vägen, det snurrar, men det är här, nära Kopparmora, nära Hemmesta, kör bara, kör. ...ja. Fram sakta till första bilen, en Jeep. Vågar inte titta in. Och nu, i magen. Något stämmer inte. Havren som borde lysts upp av Jeepens strålkastare är mörk. Ingen skriker. Lennartsson?

Några månader

Det var något fel på den trettionde mars. Den existerade inte.

Hämnd för det mesta

Jag sitter i badkaret och duschar fram håret för ansiktet. Med knäna uppdragna och hår från huvudet ned över hela kroppen, som hon i The Ring. Fia, kom, säger jag. Hon kommer in i badrummet. Står utanför duschdraperiet, öppnar det. Där sitter jag. Som i The Ring alltså. Tyst. Sedan vänder jag upp ett snett öga och säger oää. Shit säger Fia.

Sockerdipp

Fia: Jag har lite ångest. Existentiell ångest. Jag och Sartre, vi sysslar med sådant där.

Pinnkakans sju svar

Pinnkakan vill att jag ska skriva sju saker om mig själv. Jag säger ok.

1. Det roligaste jag vet är när skåningar talar stockholmska.

2. På fritids åt vi vattenmelon. Var bara jag och en annan unge och vår ledare Benny kvar, alla andra hade gått hem för dagen. Och det fanns en vattenmelon kvar men vi kunde inte öppna den, så Benny sa släpp den på golvet. Det gjorde vi, tillsammans, och den exploderade nästan och vi tog upp melonstycken och åt och sedan tryckte vi upp melon i ansiktet på varandra och sedan kastade vi melonstycken på varandra. Jag har aldrig känt mig så fri som under melonkriget.

3. Ibland när jag vaknar är någon av mina armar förlamade. Då blir jag rädd att den måste amputeras.

4. Ibland när jag vaknar kan jag inte öppna mina ögonlock. Hjärnan vaknar men inte kroppen. Då får jag panik. Men det syns inte.

5. När Eriksdalsbadet precis hade öppnat sina nya inomhusbassänger kunde golvet i en av bassängerna höjas och sänkas. En dag var det djupt. Jag dök rakt ned en dag när det var grunt.

6. Mina vener rullar.

7. Jag puttade ned Stig Vigs dotter från en mur. Hon fick hjärnskakning och hennes axel hoppade ur led. Mamma tvingade mig att köpa en blomma och gå och säga förlåt.

Nu då

Upp upp med tre koppar kaffe och ned ned med en kopp vatten och ut ut med två koppar sprit.

Ett rum bort

Hon sjunger igen. Sitter i köket. Hjärtat slår, det slår skiten ur mig sjunger hon. Mhm hm hm hm diiig. Jag tror att det är Parken.

Nä, det är vanliga gymnastikskor

Tre dygn senare fortsätter vi. Resuming blinkar på skärmen, med tre prickar efter. Move your body to the beat sjunger Fia. Du du du du on your feet sjunger hon. Vad är det där för låt frågar jag. Någon mellanstadielåt. Mister Music kanske säger hon och tittar bort. Mister Music? Var det de samlingarna man prenumererade på? Ja, det var det. Vad töntigt, lyssnade du på dem? Du då, du hade asmånga Absolute Music-skivor, säger Fia. Nä, Absolute Dance säger jag. Så du var en danskille? frågar Fia. Dansade du till dem? Hade du kinaskor på dig då?

Lev med det

Jag tänker alltid på Låt den rätte komma in när jag går här, säger jag. Hyreshus i tre våningar, lite träd, några gatlyktor, mörker och frostglittriga gångvägar. En grusplan och gräsplättar och tallar och björkar och granar. Vi borde ha träffats när vi var tjugofem, säger Fia.

I mappen bilder

Uppför en trappa och ut över en pool fylld till bredden. Här dricker vi mer vin och tittar ut över brända kullar och konstbevattnade rankor. Alla runt omkring oss bär finkläder. Henning nästan också. Vit skjorta och hängiga jeans. Vi får complementary sparkling wine som smakar päron. Jag dricksar två dollar i en glaskupa. Men nu är allt dyrt igen. Nu håller man i pengarna hårt igen.