Det är två världar, olika

Jag läser om bibbar i bloggar och jag säger därför på jobbet att mmm jag ska bibba och i hammocken att åååh jag bibbar och liggande vridande vrångande sovande bort hela fina lördagen inomhus i en svettig säng med öppen balkongdörr att uuuh fy fan jag har bibbat men ingen som jag säger det till förstår vad jag säger. Jag måste säga bib alltså bag-in-box och då förstår de och säger jaha.

Den bipolära tillvaron

En dag när Kajsa kom hem från skolan mötte hon sin pappa redan i hallen. Kajsa var ett glatt barn. Älskade livet och fröken och blommor. Hon hade inte fått av sig väskan när hennes leende stelnade och pappa sa Kajsa, det har hänt en jättetråkig sak. Kajsas mage började göra ont. Michael rasade i golvet i dag, sa pappa. Magontet blommade ut, blommade in, fyllde hela mellanmålshålet. Hon började gråta. Stor gråt, hulkande vid köksbordet. Michael. Men lilla gumman, sa pappa, så farligt är det inte, vi köper en ny affisch.

I gnistret

Jag sitter i solslänten med en samling barnvagnar bredvid mig. Barnen rumlar omkring och slår sig och föräldrarna skålar rödvin och där sitter ju jag, i pappas skräddarknä. Som i fotoalbumet. Knubbkindad i röd solhatt, för liten att rumla med de andra men tillräckligt stor för att äta apelsinklyftor. Föräldrarna runt om oss är smala och snygga och har stora solglasögon och när då blivit nu har två av papporna kört ihjäl sig och en av mammorna dött i cancer.

Det var krig

Vi gjorde andra grejer i trapphuset också. En gigantisk ärtbella till exempel.
Vanliga ärtbellor kom från tomma toarullar. Man tejpade fast en
uppklippt ballong på ena sidan och sedan var den klar för fight. Den gigantiska ärtbellan var en annan historia. Den var längre än fyra hushållsrullar, hade fodral och sköttes av två personer. En ställde in siktet och sa fire och den andra släppte då den uppklippta jättestora Mcdonaldsballongen vi gaffatejpat fast. Ingen kunde föreställa sig vad för sorts papper som levt runt rullen tidigare. Vi ritade längs sidan, skrev Den gigantiska ärtbellan, och sedan sköt vi på folk från fönstret i trapphuset. Träffade en person i munnen och kastade oss på marken. Ålade tillbaka till lägenheten.

Räddningstjänsten

Jag tittar på bilder av min bror igen. Han och Golaleh och Hija och Yasmin och Soma och två smutsiga glada brandmän i full mundering. De poserar i mina föräldrars trappuppgång. Hija kramar om en av brandmännen och en av brandmännen kramar om Soma och min bror gör V-tecknet. Alla ler. Brandmännen verkar vara hjältar. De andra verkar vara räddade.

Ska inte göra sig omöjlig

Man får bara en chans, sa han. Man är tjugoett i ett år endast, sa han. Så man väljer och väljer och sedan sitter man där i den bästa av världar, för det är den enda som finns, sa jag. Den enda som visade sig vara möjlig.

Vi blir det vi förväntas vara

Apropå zombieknarkare. På vägen hem nu gick en tidningsförsäljare förbi mig i tunnelbanevagnen. Han hade inget kort runt halsen, hade nog snott tidningarna. Hade simmiga ögon. Det var Micke.

Östra Suder var inte så jävla hett då

De var som zombies, knarkarna. Jag och Love och Johan är överens om det, söderknarkarna var som zombies och man var tvungen att ta omvägar och hoppa över staket och springa ibland för att undvika dem, för att de inte skulle få syn på en. Och någon gång då och då fick vi nog och retade dem, sådana historier har vi alla tre visar det sig. Johan och Love blev jagade ända in på skolgården, berättar de, och blev räddade av jympalärare Jerry som kastade basketbollar på zombiesarna. I min historia som liknar deras historia väldigt mycket blev jag och mina gårdskompisar rädda för en av zombiesarna som kom ut med en rostig kniv, och vi blev räddade av Viktors styvpappa som var kanske tjugofem år och som såg vad som hände och flög ut från balkongen som stålmannen.

Hur jag blev Kiwi apertif

Den enda med körkort då var just muskel-Anders. Han ville inte köra ensam hela vägen till Roskilde så vi tog tåget från Sankt Eriksplan. Det var mörkt när vi kom fram och en av de blonda danskarna sträckte fram handen och sa annars? Jag sa jorå, svettig resa men skönt att vara framme, hur många dagar har ni varit här nu? Senare på kvällen förstod jag att dansken hette Anders och att Anders uttalas Annars på danska och att han alltså presenterat sig. Vi satt i en huttrande ring under partytältet och lät en flaska Kiwi apertif vandra. Det regnade utanför. Jag ville visa danskarna att jag inte var en liten lort, en löjlig svensker, så när det var min tur tömde jag flaskan. Sedan tappade jag muskelfästet i ryggen och såg regndroppar dansa på linserna och danskens storebror tog hand om mig, tappade mig i brännässlorna. Muskel-Anders tog ett kort på mig och min raviolispya morgonen efter. Jag såg glad ut på kortet, smutsig men glad. Resten av veckan fick jag sova bredvid en dansk med pacemaker. Tsick lät det varannan sekund. Tsick. Tsick. Tsick. Tsick.

Sankt Eriksplan existerar samtidigt

Muskel-Anders bodde här, längs vägen till jobbet, jobbvägen som jag haft i två år, han bodde längs den. Det var i den lägenheten, den ligger här borta bara, jag sov på soffan i den lägenheten och vaknade ofta av skolpraktik-sms och ICA-samtal (”Jag öppnar nu. Var. Är. Du.”). Det var i den ettan vi redigerade spyfilm och det kändes som om den låg så långt bort, lägenheten, som om jag åkte tunnelbana i en evighet. Muskel-Anders var fortfarande ihop med AC och de sydde svarta gothiga överdrag till kuddarna i den där soffan jag låg på. Kuddarna blev aldrig klara. Man gick och gick hur som helst, man gick för att komma dit och jag går för att komma till jobbet och jag tänkte nu på att de där två vägarna är samma fast med tio års mellanrum.

Frrrutti di mare

Flingsaltet, periodaren, så ojämnt populärt, så klumpvis gott, och det kan lämna oss med struma om vi inte är försiktiga och mångsidiga och balanserade. Tänk på det.

Skydd

Efter eftermiddag i (pudrade) latexhandskar luktar händerna one night stand och fet salt magond förmiddagsfrukost. Jag sitter på bussen och luktar på dem, händerna. Tittar ut på centrum och luktar på händerna och tänker att jag vill tvätta dem.

Ett mönster får sin förklaring

Tonårsfilm, tonårsmusik, tonårshår. Tonårsbok. Inte konstigt egentligen, att jag är där igen, att jag söker mig dit när allt rämnar, när allt är nytt, igen. Tommys mamma, hör du mig? Det är inte konstigt att jag sladdar tillbaka till då. Identiteten kunde göra krumsprång då, var formbar. Är formbar.

Andrea med genitiv-s

Jag låg efter och jag sa det. Sedan gick jag om och sedan sjöng vi och sedan försvann minnet. Rebeckas och Andreas bara armar bar mig, tydligen, och jag vaknade hemma hos muskel-Anders.

En framgång har filmats, vilken?

Calaisa och Abalone Dots.

Dialogen V

Så en fråga till alla er praktikanter där ute: Calaisa och Abalone Dots. Jag menar. Är de samma?

Bamseklubbens baklängesdagar

Jag är sjutton igen och kan inte formulera mig. Beverly Hills är mutad på teven och jag har inget att göra, jag har tråkigt när muskel-Anders är upptagen och dansken inte svarar. I morgon bitti kommer mamma att säga nu, Blaskagg, är klockan över sju, kommer pappa säga nu, Blaskagg, är klockan snart halv åtta. Och jag kommer att höra snytningar och kaffebryggare och vakna av ett hej då och jag kommer att släppa handen från väggen, där år av händer lämnat ett spökavtryck i tapeten.