Här utanför bara

Jag såg S i miniformat. Samma svarta hår och stolta näsa. Men dvärg.

Världen blir enklare och roligare svart och vit

En kärlekssöndag utan kärleksobjekt blir lätt sin motpol. Hela dagen dödsmetall och tjugofemåringar som stängs in i sovsäckar och hängs uppochned över lägereld.

Det här höga bordet i Skärmarbrink

Vi satt i köket och måste ha känt oss gamla. Muskel-Anders blandade häxa och vi drack och drack utan att spy och lyssnade på musik från 1993. Linda kom förbi och valde Very Ape med Nirvana och jag sa nämen första ackordet där, det har jag aldrig hört förut, men första tillslaget där, det har Prodigy samplat till Voodoo People. Mja sa Jonas.

Hon hade den finaste poprösten när hon var lite förkyld

Jag fick ett papper i brevlådan. ”Får jag chans på dig? Om ja (eller kanske), befinn dig på skattkartans mål klockan 18.00 på fredag”. Jag gick dit och sa alltså ja (inte kanske) och där satt sedan S och log. Hon hade med sig dyrt vin som växte i munnen och hon hade sjungit in en låt till mig som jag fick lyssna på i en portabel cd-spelare.

Tretton vid bordet på nian

Det är kul att den arge polisen som sätter käppar i hjulet för Hercule Poirot spelas av han som tre år senare spelar Hercule Poirot.

Kan endast gör den inre resa när jag gör den yttre

Denna doften av ljung och får. Jag är inte tillbaka där det började. Jag är någon annanstans. I hage efter hage går vi, Kajsa leder och jag skrotar efter. Det känns som semester och är det också, för mig. Kajsa mäter saker i hagen och jag följer och blundar och lyssnar på när hon berättar om barndomens allra sista sommar. Hon var femton och hennes jämnåriga kusin från Stockholm kom på besök, som alltid på sommaren. De hade glidit långt sedan förra besöket. Kajsa nu i sjal från Myrorna, kusinen nu i Fila-tröja. Ett ögonblicks tvekan, sedan varma kramar. De gick på loppis den sommaren, hittade fina katter i glas, båda gillade dem, tyckte att de var så fina, köpte flera var. Pratade om de där katterna vid middagen på altanen i solen. Tog en till potatis och visade dem för mamma och pappa. Sedan efter middagen, efter tjuvrökandet på landsvägen, efter tuggummit och hemkomsten. De hängde av sig jackorna och gick in på Kajsas rum, hittade glaskatterna på sängen där de lämnat dem. Kusinen plockade upp en av dem, tittade, tänkte, tittade upp på Kajsa och frågade. Ska vi leka med dem? Det ville Kajsa. Det gjorde de.

Grahnen vi aldrig ska slänga

Den finaste gå bort-presenten du kan skaffa.

Det var sent

De spelade poker på film i en mörk och grön och rökig lokal. En av dem runt bordet sa jag lägger mig och jag trodde att det verkligen var det han skulle göra.

Den stationen där ingen bryr sig

Vi åkte på utflykter med fritids. Från Stockholm Södra, det finns det kort på. Vi valde en färg där nere, grön eller rosa, och sedan var vi tvungna att hålla oss till den färgen. Allt annat var lava. Vi hoppade fram längs perrongen. På några ställen var det omöjligt att komma vidare och då fuskade jag.

Förhyrd parkeringsplats

Eftersom jag inte vet hur ordet förhyrd ska uttalas brukar jag gardera mig genom att säga jaha, den där platsen är för-hyrd eller förhyrd eller hur man nu ska uttala det. Varje gång hela den harangen. För-hyrd eller förhyrd eller hur man nu ska uttala det. Sedan jag skaffade bil har användningsfrekvensen gått upp och behovet av ett korrekt uttal ökat, jättemycket. I Oskydligt dömd med Mikael Persbrandt häromdagen sa de förhyrd. Alltså inte för-hyrd. Och det är själva den att man inte vågar lita på Oskyldigt dömd med Mikael Persbrandt.

Som Patrik Sjöberg måste hon

Hon har en ny stor säng, Fia. En jättestor och hög säng, och Fia är liten. Hon måste hoppa för att komma upp i den och ibland misslyckas hon.

Pavlov och det där

Fia?
Ja?
Jag vet varför jag blev så sömnig.
För att vi drack vin?
Jo, fast det finns en roligare anledning.
Mm?
Det är bara det att det är vad heter det betingat. När jag plockat ut linserna vet jag att det är dags att sova. Jag är betingad, kan man säga så?
Jag tror inte det.

Regel nummer ett enligt Fia: Skända inte värmlänningar i Värmland

Brukar göra en lista över mina favorittjejer, jag. Sådana jag beundrar och är kär i. Den är för föränderlig för att ristas. Men Fia har förekommit. Liv Strömquist har förekommit. Nour El-Refai har förekommit. Lowood-Therese har förekommit. Sophie Zelmani har förekommit. Nina Hemmingsson har förekommit. Hon i receptionen har förekommit. Hanna H har förekommit.

Jag satt där i Folkets park med Marcus och hans kollega och jag sa att jag tröttnat på Hanna H. Sa inget om en lista, utan bara helt apropå. Eller apropå att Lowood-Therese hade fått välja mellan Marcus och Hanna H i en intervju i tidningen och att hon valt Hanna H, och då ville jag bara säga att jag tröttnat på Hanna H. Det lät som att jag hatade Hanna H. Jaha, sa Marcus kollega, det är min polare det. Jag skämdes och det går inte att rädda situationer när man skäms.

Alla borde skylta med sina snälla tankar

När det öser ned, när ingen kan ignorera öset. När man måste mota det med kläder. När de flesta ser ut som fritidsledare, snälla, trygga, varma. Han dyker upp, basisten i Lowood. Ser lika inbjudande ut som på scen. Jag hör hans röst i huvudet. Jag säger inte det är ju du ju som är så bra och det ångrar jag lite grand efteråt.

Dina tankar har någon annan tänkt förut (igen)

Talar han än? Säger han ord? Det är jag som frågar, och jag önskar att jag vore mer originell när svaret kommer jakande. Att jag kunnat säga vad synd. Vad synd att han säger ord nu, att han inte kunde stannat så som han var, suttit still och hållit käft (och åkt lite rutschbana), som han var. Så fint det måste ha varit, så synd att mista. Istället säger jag vad kul. För det är ju kul, med ord, också. Jag kan gott släppa originaliteten för deras skull.

Dina tankar har någon annan tänkt förut

Jag läste fyra böcker på samma gång och det var inte bra för mig, för dem. Jag smetade ut mig, dem. I alla fyra bombades Dresden. I alla fyra var pappan kär i mostern. I alla fyra satt jaget ensam i en rutschbana i en McDonald’s-park i ett industriområde.

Gordon Fights igen

De här bör ni fortfarande hålla ögon och öron på.

Ett sätt att leva bland andra sätt

Jag slutade läsa böckerna efter hundra sidor. Det var en grej jag hade. Slutade läsa efter hundra sidor, slutade på topp. Jag fick början, pirret, första kyssen, förälskelsen och sedan slutade jag innan det dalade. Slutade, alltså. Avslutade inte, alltså. Förekom böckerna, lämnade dem innan de fick chansen att lämna mig med ett hål i magen. Hundra sidor var toppen, trodde jag.

En fråga om attityd

Jag lärde mig danska. Ville jag säga hej sa jag haj. Ville jag säga hej då sa jag haj, haj.

Det känns som semester men är det inte

Jag och Tomas Andersson Wij åker iväg. Vi sjunger för högt och för gällt om Tommy och hans mamma, en blues från Aspudden och Hudiksvall och Malmö. Fast vi viner genom Närke och vidare ut på en bred asfaltsväg genom tjocka värmlandsskogen. Jag lämnar Tompa att värmeslagsdö i loket, byter spruckna bilhögtalare mot basfladdrande kortbyxor. Där står Marcus också, i Folkets park och visar mig allt, visar mig runt. Han går iväg för att skriva och jag ser Lowood igen, ännu närmare denna gång, två meter, och jag blir ännu mer kär. Jag och Fias bror fnittrar när Lowood tittar på oss, måste titta bort för att inte huden ska brännas sönder. Tiger Lou spelar efter ett och när jag gungat klart ljusnar det. Fias bror har åkt hem och Marcus följer med mig till loket. Solen fortsätter uppåt medan vi nästan dör av en lastbil och pratar om barn. På grusvägen sedan ser vi båda en påkörd katt, säger vi båda neeej. Tompa får inte återuppstå förrän ett halvt dygn senare.

Vänta med heroin

Det är inte konstigt att vi dör av hjärtat. När livet består av väntan och väntan består av stress och stress stressar hjärtat. Väntadet kan aldrig gå snabbt nog och jag väntar. Vankar av och an, vilket måste vara en tysk rest, det där an, en sump i botten av kaffekoppen, det där an, en blindgångare från andra världskriget, det där an. Vankar av. Vankar an med rusande hjärta. Sedan slutar jag vänta, säger nog, bara. Nog. Jag möter solen och ett barn i en vagn gjord för just honom. Han sitter dubbelvikt med kinden mot knät, med slutna ögon och öppen mun som en heroinist efter silen. Solhatten på sniskan. Hans huvud studsar i knät för varje regnränna i trottoaren, för pappan kör vagnen snabbt och talar högt i telefon. Jag ska spela badminton, tänker jag. Inga problem att spela inomhus när alla vill vara utomhus, tänker jag. De tiderna behöver man inte vänta på.