Jag fick svar

Jag fick svar. (Nu började jag inlägget med samma mening som rubriken, fult va?) Jo, jag fick svar. Av Hanna H, alltså. Hon som skriver självutlämnande (självterapeutiska?) och just därför så fantastiska krönikor varje onsdag på Namn och Nytt i DN. Skulle ju maila in beröm till henne. Fick egentligen svaret för flera veckor sedan, men jag har haft alldeles för mycket att tänka på för att kunna berätta det. Namn och Nytt vidarebefordrade mitt ohämmade beröm och dagen efter fick jag ett mail: "Hej Blåskägg! Tack för berömmet!" Blev jätteglad över svaret, var som att möta Lassie. Fick också reda på mysteriet, det om krönikörernas namn. Först och främst, de fick skriva ut hela sina namn när kåserierna var längre, nu var det dock signaturen som gällde. Ja, så löd det knapphändiga svaret på mysteriet. Och, hon heter Hanna H, inte HannaH. Kunde fanimig en femåring räkna ut. Men nu vet jag vad H:et står för. Hon trodde förresten att jag var en snuskgubbe, ja inte så konstigt eftersom jag läser den gubbiga Namn och Nytt, men där kom hennes fördomar på skam, det sa jag åt henne. Men jag fick reda på hennes efternamn och i gengäld för på-skammen-komna fördomar hennes ålder och de lovade jag att hålla hemliga, eller nu ljuger jag, jag lovade bara det sistnämnda, det om åldern. Namnet hemlighåller jag bara för min egen skull.

Herregud vilka långa meningar jag skriver. Det är Erlend Loes fel. Jag sa till Tobbe att Loe är så bra för att han skriver så korta meningar och lyckas ändå få flyt. Tobbes kontring: "Läs Fakta om Finland". Det gör jag nu och djävlar, maken till långa meningar - ibland hela sidor utan punkt - utan att tappa läsaren och utan att man för ett ögonblick skulle missta texten för annat än Loe... det är inte klokt.

Förresten, Hanna H var inne en stund och läste denna blogg, coolt va? Ni är i det bästa av sällskap.

Forskjellige ting i Oslo jmf Stockholm

(i) De trendkänsligaste människorna bär gummistövlar. (ii) Alla hus är en våning lägre. Rakt över, som om någon gått loss med en gigantisk vinkelkap. Borde där stått ett sexvåningshus så står där ett femvåningshus. (iii) Röda gubben har fått den extra våningen. Han har en tvillingbror över sig, de bor i etage. (iv) Alla människor är sötare - inte snyggare, sötare. (v) Polis- och ambulanssirenerna låter som i New York. Hela tiden dessutom, så att man kan tro att det försiggår mycket skumrasksaker i staden. Kan riktigt se rykande avlopp framför sig. När man kommer fram till uppståndelsen (två piketbilar) visar det sig dock bara vara Trikken som kört av en backspegel. Har ni sett Blue in the Face, när Lou Reed pratar om Sverige? "I get scared like in Sweden. You know, it's ... kind of empty, they're all drunk. Everything works. You know, if you stop at a stop light and don't turn your engine off, people come over and talk to you about it." Lou måste blanda ihop Sverige med Norge. (vi) Trikken är inte en tunnelbana. Trikken är en spårvagn. Det finns en skruttig tunnelbana, men den skäms Osloborna för.

Jag och Fia åkte till städernas stad, i varje fall i Norgemått mätt som Juila säger, för att hälsa på Julia. Själva resan var ett nöje i sig. Vi stannade till i Katrineholm för tågbyte och passade på att köpa film. Fia den lyxliraren har nämligen en bärbar dator som kan spela dvd-filmer. Så vi tog en fyrsitsare för oss själva, la upp fötterna på sätena mitt emot, drog igång Den galopperande detektiven ("-Venturaaaah... - Yes, Satan?" eller den här: "-You know, you're just mad because your stupid little pebble theory didn't work out and you don't know how to express your anger. - Oh yeah? And you're ugly.") och fnissade skamset hela vägen till Karlstad. Sen öppnade vi sushiförpackningen och matade varandra, löste nästan DN:s fredagskryss och tryckte igång Den tatuerade änkan. Blev inom parentes lite förbryllad av den titeln, hon blev ju aldrig änka. Jim Carrey galopperar filmen igenom, men Mona Malms man dör ju aldrig. Falsk marknadsföring.

Julia bor i en sjukt nice lägenhet med träplanksgolv och knarrande trapphus i innerstaden, ni fattar va? Vi åt, lyssnade på David & the Citizens och Kings of Convenience och sen visade hon runt oss i staden i två dygn. Det regnade precis lika länge.

Lågstadiefröknar är per definition orättvisa

Jag svär så jävla mycket. Kolla bara på mina senaste blogginlägg. Nedlusade med svordomar. Och jämför med de första. Knappt ett runt ord. Jag vet varför: de senaste gick så snabbt att skriva. Så fort det går snabbt tar jag till svordomar. Inte för att jag egentligen behöver förstärka det jag säger. Mer någon slags utfyllnad, språket blir närmare hur jag pratar. Mitt talspråk innehåller mycket svordomar. Brukar försvara det med att det är metal att svära. Vet inte om det är sant. Jag är inte så metal, enda gången jag fått en lapp, en LAPP, med mig hem från skolan var en dag då jag svor alldeles exceptionellt mycket. Ja, jag svor. Jag kastade inte sand i ögonen på någon, jag bajsade inte i någons sko, jag spottade inte på ettagluttare. Jag svor. Inte åt någon utan bara lite sådär i förbifarten. Oskyldigt, för att fylla ut meningarna. För att jag inte lärt mig, och forfarande inte lärt mig, några bättre utfyllnadsord. Som "ju" eller "så" eller "va" eller "fantastiskt". Jag menar, man behöver utfyllnadsord när man pratar, det går inte att prata som man skriver. Ja, och ska man göra något, till exempel att fylla ut en mening, kan man lika gärna göra det ordentligt och dra till med ett "satan". Slängde den där jävla lappen i papperskorgen på vägen hem.

Hanna H/HannaH

Jo, jag skulle blogga om Hanna H. Eller HannaH. Jag har inte riktigt fattat det där. Hon är en av alla krönikörer på DN:s NamnochNytt-sida. Återkommer sisådär en gång i veckan. Inom parentes är det lite konstigt att NamnochNytt ibland, som idag, hamnar i A-delen när den alltid hört hemma i Kultur-delen. Och att den ibland, som i förra veckan, helt saknas. Alltså, heter hon Hanna H, med H som initital för efternamnet, eller heter hon HannaH i förnamn? Just det har jag inte fattat. Det eventuella mellanslaget är inte så stort, men å andra sidan är det en uppförstorad namnteckning - hon kanske bara slarvat när hon slirade dit den. Vilket som: krönikörerna där får aldrig skriva ut sina efternamn. De heter typ Skott eller Per M eller Hanna H. Varför måste de vara anonyma? Det är ett mysterium. Är det på grund av texternas känsliga innehåll? Nej, det är oftast raljerande, tokroliga krönikor, i samklang med resten av NamnochNytts lite sådär gammaldagsa, studentikosa framtoning. Är det för att spara plats, för att deras namnteckningar ändå är så jädra uppblåsta? Eller är det meningen att vi läsare ska veta, utifrån initialerna, vilka dessa personer är? "Per M, ja men det vet ju varende kotte, det går inte att missförstå, klart det är Per Månsson." Eller?

Jag skulle blogga om Hanna H. Hon är så jävla bra. Läste ni hennes senaste? Jag följer inte de andras krönikor. De är är lite sådär. Man Hanna. Den senaste var fan omänskligt klarsynt. Och rolig. Slutklämmen: "Jag fattar att du inte hade tänkt dig att bli ihop med en feminsist men nu är du det och jag är snygg och villig så kan du göra det här för mig? Kan du vara snällare mot mig än vad jag är mot dig?" Ja, man måste väl läsa hela texten för att fullt uppskatta de där sista meningarna. Men jag kan ju inte sno hela jävla krönikan från henne. Så bra tjyv är jag inte. Rafsa upp onsdagens kulturdel från pappersinsamlingen och läs själva istället. Mig veterligen är det ingen som läser de där krönikorna. Man tror att det är samma gammaldagsa, studentikosa framtoning även där. Hanna H är undantaget. Sätt igång och följ henne nu. Så tar jag och mailar in lite beröm till henne.

Uppvaket

Okej, hör på: Jag opererar grodor till vardags. Bedövar, gör ett kejsarsnitt, tar ut några hundra äggceller, syr ihop och lämnar dem på uppvaket. Jag kallar dem "mina patienter". Dem är jag rädd om. Äggen däremot är mina strykpojkar. Jag är äggens antikrist. En ond domptör som först leker lite med dem, skakar dem, och sedan samvetslöst häller gift över dem. Dödar dem. Bara för att se vad som händer. Det är mitt projekt för hösten. Att döda ägg och se vad som händer. Är faktiskt lite roligare än det låter. Pilligt, liksom pyssligt. Jag kan lyssna på ond musik samtidigt. Stampa takten är tyvärr svartlistat. Det kan störa vad-som-händer-kollandet.

Igår kväll lyckades jag igen. Inte med det svartlistade, nu har jag bytt ämne, nej det jag lyckades med var att hamna i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet. Då man nästan kan styra sin dröm. Har ni hamnat där någon gång? Jag har kommit på ett sätt att komma dit som ibland fungerar. Lägg dig, läs en bok, läs och läs tills du känner att ögonlocken börjar stänga sig själva - nu gäller det att inte ta i för mycket - försök med en sista viljeansträngning att hålla kvar medvetenheten. Inte för mycket, då kan du rycka till och sätta fräs på hjärtfrekvensen. Inte för lite, då somnar du för snabbt, "på riktigt". Precis lagom så poff, du är mittemellan. En helt surrealistisk känsla. Du kommer ihåg allt som om det hänt, men förstår ingenting av det i backspegeln. Enda nackdelen är att jag ofta börjar drömma om de sista meningarna jag hinner läsa i boken. Igår: gäss som tittar in genom fönstret. Jag styrde drömmen genom att gå mot fönstret. Sedan ryckte jag till. Underbart är kort.