Man ska börja dagen med ett avskyvärt leende

Man trodde man hade vant sig. Man trodde att de här galningarna som skriker rakt ut i luften, de där yuppisarna som pratar telefonigt med händerna fria, att de hade härdat en. Att man var van nu. Man trodde fel.

Folk som fnissar för sig själv in public. Liksom ler inombords, försöker dölja det för andra, men vi vet alla hur svårt det är att dölja fniss, det bubblar och fräser liksom upp, folk som fräser upp in public är avskyvärda. Jag tror alltid att de fnissar åt mig. Att jag har tandkräm på kinden, att gylfen är öppen, att de genomskådat mig och min spelade bistra yta, att de sett att jag faktiskt inte alls hatar kokosbollar. Att jag kanske till och med gillar kokosbollar. Det är avskyvärt att bli genomskådad.

Men så glänser något till i örat på dem. En snäcka. En öronsnäcka. Två öronsnäckor och en sladd ned i fickan. Tvivel, förhastad slutsats? Kanske ler de inombords på grund av vad som viskas ut ur öronsnäckan. De tittar inte på mig, de tittar kanske rakt ut i luften, ser ingenting. Bara hör. Hör något roligt, något som får dem att le inombords och då och då fräsa till.

Jag har blivit en avskyvärd person. Jag fräser och bubblar och förvrider ansiktet och har mig varje morgon på tunnelbanan. Människor framför mig vrider på sig besvärat och känner sig genomskådade. Jag försöker titta bort, titta ut genom fönstret, ler och gömmer ansiktet i händerna. Människor framför mig känner ett sting av oro, magen känns inte riktigt som den ska.

Jag har blivit en avskyvärd person på grund av poddradio. No music, all talk. Och roligt talk om man laddar ned de Pang prego-avsnitt som Liv Strömquist leder. Det är Livs fel att jag gör folk osäkra. Man är inte van vid att folk går runt och skrattar för sig själva än. De som går runt och skrattar för sig själva verkar inte kloka, antingen är de inte kloka eller så är det något fel på mig som sitter mitt emot. Hur som helst är de avskyvärda. Liv har gjort mig avskyvärd. Förhoppningsvis blir vi vana snart.

Det är förresten också Livs fel att jag kommer bli fattig den här månaden. För som om det inte vore nog med radio, så har jag precis insett att hon är samma Liv som tecknat min favorit-seriestrip. Det är i och för sig på grund av Fia som den är min favorit-seriestrip, Fia dramatiserar den så att jag kiknar, men still, Liv har tecknat den och nu måste jag kanske ta och supporta en sådan talang genom att skaffa hennes seriealbum. Sådana är dyra. Mycket dyrare än public service-podd.

Det är så att man känner för folköl

Så jag låg i sängen nu på förmiddagen, läste klart tidningen och gick över till min bok. Egentligen var det eftermiddag, vaknade inte förrän vid halv ett, men två kan vara förmiddag om det är söndag. Söndagsförmiddag. Det var söndagsförmiddag. Allt tyst och stilla. Endast Fias knappklickande på datorn. Jag lade ned boken på bröstet och tittade ut genom fönstret. Vilket väder vi fått. Blå himmel och stora vita böljande moln. Som för att plocka åt mig extra kulturellt kapital, kanske främst från er tre som läser här, sa jag till Fia: "Vårt fönster ser ut som Prins Eugens 'Molnet', inte sant?". Fia, frånvarande: "Mm.". Det kändes bra. Jag hade varit frånvarande under frukosten, sagt "mm" och nickat när jag egentligen inte hört vad hon sagt, gjort henne irriterad för att jag samtidigt lyssnat på radion. Nu stod det ett-ett.

Rättivist och utagerat. Vi plockade ihop en korg svart tvätt. Promenixade ned till Fias mamma. La in tvätt. Lånade bilen och övningskörde en stund, sedan tillbaka. De lämnade mig kvar i huset för att gå på ett kalas jag inte ville följa med på. Jag älskar att vara ensam i stora hus. Lade mig på soffan, bröt av en bit choklad och gick in i Oprah Winfreys värld av starka mammor och sörjande pappor. Kommer inte åt den hemifrån eftersom vi inte har kabelteve. Det gäller att passa på. Skyddade ansiktet från solen med en kudde. Tog en bit choklad till. Stängde av teven när Oprahs tåriga ögon torkat. Hängde tvätten. Fia får hämta sen. Jag hänger, Fia hämtar. Två-två. Promenixade ensam och långsamt hemåt igen.

Och jag tänker att såhär borde alla söndagar vara. Alla söndagar borde infalla i slutet på maj, med en temperatur på runt 19 grader, lite mer i solen. Alla söndagar borde vara som Prins Eugens "Molnet".

Apropå det, ni som har vanliga jobb med lön och fruktstund och klämdagar, ni borde ju uppleva denna söndag som…tisdag? Tråkigt för er.

Apropå kabelteve, när jag kom hem till svt nyss var det Anslagstavlan. När jag var liten och vi inte hade kabelteve var ett av mina favoritprogram Anslagstavlan. Det var som reklam. Tycker fortfarande om att titta på reklam. Välgjord sådan åtminstone, som den om Farsta centrum till exempel. Jag borde skämmas.

Apropå dagar igen, onsdagen, den som var fredag för er med har vanliga jobb med lön och fruktstund och klämdagar, var som alla onsdagar borde vara. Hann svälja sista snabbmatstuggan precis innan Rikssmask började, en alternativ melodifestival för musikhögskolorna, och jäklar det var tur för annars hade jag kvävts av upphetsning. Vilken kvalitet på låtarna, showen, publiken, rösterna! Rösterna! De skickade rysningar längs hela ryggraden trots att allt bara var ploj och skoj. Smiskade Eurovision typ jättehårt. Och det bästa av allt, snabbgenomgången framfördes live.

Och jag tänker att såhär borde alla onsdagar vara. Alla onsdagar borde infalla i slutet på maj, med en temperatur på runt 19 grader, lite mer i solen. Alla onsdagar borde vara smaskiga.

Omringad av läkare

Sociolekt i världen med de vita rockarna
Alla vitrockar, även om de kommer från säg Strängnäs, talar lidingösvenska. Och så verkar de jävligt kaxiga också, fast det kanske är just sociolekten som spökar: "Dja, i såna här siituaschoner är jag som bäst."

Att göra kön i världen med de vita rockarna
Tre professorer föreläser på ett seminarium, en kvinna, två män. På bordet står tre blombuketter, två stora ståtliga med mycket gult och orange, en mindre med mycket lila och rosa. När föreläsarna är klara blir det blomutdelning. Hon som ansvarar för seminariet till kvinnan (de pratar alltid engelska på sådana här seminarier): ”Yes, and since you’re a woman, you will get the girlish bouquet.”

Humor i världen med de vita rockarna
Det fanns ett yrke som hette laboratoriesassistent förr, det heter inte det nu, men förr hette det det. Kollegan som förr hade det yrket presenterar sig själv på seminariet: ”Yes, and I’m the lab ass”.

Att hålla isär jag

En Wallander-film går på teve. Manusförfattarna kan inte skriva dialog, skådespelarna är för hårt hållna, det var för mycket festande, de var konstant bakfulla, vad vet jag. Maken till dåligt skådespeleri har i vilket fall inte setts sedan tja, Big Brother?

En tjej hittas död (det är alltid en tjej som hittas död i Wallander-filmer, har man sett en har man sett alla, filmer alltså). En detalj skiljer sig dock - den här tjejen har begått självmord. En härva med kidnappningar och våldtäkter och utpressning av högstadietjejer vevas upp. Tonårsångest vävs in. Johanna Sällström, stackars Johanna Sällström, dyker upp i rutan. Hon spelar Wallanders dotter, också polis. Fallet blir personligt för henne, hon känner med tjejerna. I slutscenen, på en strand i solnedgången, berättar hon varför.

Hon berättar om sin egen tonårsångest, om det ändlösa svarta hålet, om att börja skära sig i armarna och inte längre vilja finnas. I just den scenen bjuder Johanna Sällström på den bästa svenska skådespelarinsats världen skådat. Det är möjligt att jag drar för höga växlar på det här. Möjligt att jag är påverkad, att jag tar helt fel. Men två år senare tar hon sitt eget liv. Kanske spelade hon inte.

Det är inte klokt vad jag kan vissla

Lotta: "Det är så konstigt med mig. Jag kan allting."
Lotta på inandning: "Allting faktiskt."
Lotta på utandning igen: "Fixa julgran..."
Storebror Jonas: "Du kan ju inte åka slalom."
Lotta: "Nä, har jag sagt det då? Jag kan allting, utom slalom"

Det är så konstigt med Lotta på Bråkmakargatan. Eller vänta, det är två grejer som är konstigt med Lotta på Bråkmakargatan.

Ett: Jag tror inte att jag skulle gillat Lotta när jag var mindre, men jag tycker att hon är busbra nu. Skulle ha ogillat då för att hon skriker och är jobbig, gillar henne nu för att hon är tuff och stark. Och egentligen är det ju olika ord för samma sak, jobbigheten och tuffheten. Det är svåra grejer det där, när en liten tjej är tuff. Provocerande kanske man kan kalla det. En liten tjej ska inte vara tuff, sådana är normerna. Just därför tycker jag att hon är busbra nu. Jag jobbar på de där normerna.

Två: Visst heter inte gatan Bråkmakargatan egentligen? Det är Lottas pappa som hittat på det för att det är så mycket skrik och bråk på den gatan. Visst heter den egentligen Krukmakargatan? Och visst ligger Krukmakargatan på Söder i Stockholm? Jag har bott där tamigtusan, jag borde veta. Nu kommer det konstiga: i det avsnitt där Lotta fixar julgran, det jag citerat där uppe. I det avsnittet är alla julgranar slut i stan. Jonas och Mia gråter. Lotta springer iväg med Bamsen under armen för att köpa tidningen åt tant Berg och medan hon betalar stannar en lastbil utanför butiken. En lastbil full med julgranar. Lotta springer ut och ber att få köpa en. Men se det får hon inte, för "de här ska till STOCKHOLM", där betalar de hur mycket som helst för en gran. Sedan åker lastbilschaffisen iväg, tappar en julgran som Lotta kan ta och så är det frid och fröjd och Lotta bevisar igen att hon kan allting. Det där i versaler, det är det som är konstigt.

Ibland kan de gå på tvärs också, de sociala strukturerna. Som när Johan Croneman skriver i DN. Lovar, det här blir sista gången ni läser om DN på länge, det är bara det att den är med mig varje morgon, och ni vet hur det är, man fastnar, tja, men sista gången nu då:

Studera Johan Cronemans tecknade bild. Hur gammal kan han vara? 50? 55?
Studera Johan Cronemans texter. Hur gammal kan han vara? 22? 25?

Han skriver lekfullt och vitalt, inte alls medelålderstungt och pondustorrt. Han är undantaget som bekräftar strukturregeln.