Markus

Han heter Markus. Han innehåller lika många ord som Conor och han uttalar dem nästan som Jakob gjorde. Markus är farlig men han är jättefin.

Kort bara

På Konsum. Fia impulsköper en lax.

Effektsökeri

Fia står naken i hallen och spänner ut sin mage. Kolla säger hon. Kolla, jag är gravid i nionde månaden. Mm säger jag. Det bästa vore om jag kissade på golvet nu och sa ”vattnet går!” säger hon.

Farbror Melker

Vi ligger i vårt släckta sovrum. Jag vrider och vänder på mig och tror att Fia sover. Men så börjar hon sjunga. Har du sett herr kantarell sjunger hon. Jag ÄLSKAR att plocka svamp säger hon sedan. Hon gnolar lite till och sedan tystnar hon och somnar.

Tänk om tänk rätt

Jag suckar och säger fan och jag orkar inte göra så många hävningar jag hoppats på, på den vikten. Nämen säger Björn. Han tar över maskinen och säger några kloka ord innan han själv börjar: Det är ju meningen att du ska bli trött. Kör du tills du inte orkar mer så har det ju varit en bra träning. Sedan sätter han igång själv. Och jag känner efter hur trött jag är. Han har rätt, han har verkligen rätt och det hjälper.

Säker

För att undvika olyckor på jobbet måste man läsa igenom en säkerhetsföreskrift. För att man liksom ska veta vad som gäller, bli säker och lugn. På fyra ställen i den står det såhär:

Arbeta noggrant – INGEN STRESS!!!!!!!

Har läst att man inte ska skriva på bloggen att man är ensam hemma men jag är ensam hemma

Fia är i Söderköping och jag går omkring i köket och säger aschå Bengt högt för mig själv om och om igen utan att någon klagar. Jag brer en macka och häller upp lite filmjölk, säger vafaan ska jag säga, lägg din dyrbara tid på något annat, kila ned till videobutiken i helgen, Die Hard 2 finns nämligen på dävädä, Bruce Willis koncept är enkelt, Yippiekayey motherfucker, ha en trevlig helg så kanske poletten trillar ned. Så säger jag, om och om och om igen, högt för mig själv utan att någon klagar.

Ser dig

Ofta låtsas jag att folk tittar på mig. Jag skruvar på mig lite obekvämt och intar olika poser. Särskilt om jag sitter på tåg, i en fyra. Då låtsas jag att den framför mig sneglar på mig. Och då får jag inte tappa ansiktet. Gäller att suga in kinderna och hålla upp tungan i gommen ordentligt, alltid se så snygg ut som möjligt.

På det där torget som aldrig var ett torg

Ica-Patric tittar på mig igen fast nu i en annan stad, i neonslingestaden där ölen kostar femtio kronor, i den staden tittar Ica-Patric överlägset på mig igen och plutar nästan med sina modelläppar. Det är tre väl avgränsade liv som träffas här, här utanför Stadium, kommer att promenera vidare nedför neonslingestaden tillsammans för en fika. Tre liv som av en slump råkat på varandra igen. Ica-blåkägg, Neon-blåskägg och Duffel-blåskägg. Vi har råkat på varandra här. Skakar hand med varandra och ser ut ungefär som vi minns, hälsar artigt men inte hjärtligt, blir ingen kram här. Snön yr kring oss och det är torrt och kallt och nästan mer hagel än snö.

Vi eller du

Nu ska vi se säger Fia ofta när hon funderar. När hon väl har börjat kan hon säga det hur många gånger som helst på raken. När vi spelar sällskapsspelet Alias till exempel. Hon plockar upp ett kort och säger nu ska vi se. Sedan löser hon uppgiften och så plockar hon upp ett nytt kort: Nu ska vi se. Och så löser hon den uppgiften också och plockar upp ett nytt kort: Nu ska vi se. Och tiden börjar rinna ut, men hon löser den uppgiften också och plockar ett sista kort. Innan hon ens tittat på det säger hon nu ska vi se.

Då, när Fia fick torka spyor

Titta. Där är Ica-Patric. Var då frågar Fia. Där. Bakom hon som visar upp sina skor, visar hur mycket de kostar på Stadium. Jag kände inte igen honom först, de har färgat hans hår mörkare. Och så den där överlägsna uppsynen modellerna ska ha. Han måste ju vara mycket äldre än de andra två. Ja, han är ganska snygg säger Fia. Jag trodde att han skulle vara död vid det här laget säger jag. Att han hade knarkat ihjäl sig frågar Fia. Ja.

Snygg nalle puh-dress

Barn är sjukt korta. Nu har de knappt några parklekar kvar längre heller. De samlas i stora komplex på helgerna. Betonggråa lekkomplex i förorterna. Där kan de springa omkring och vara korta utan att någon mobbar dem.

Nour El-Refai

Hördu Nour. Den den låtsaskaktusen du gav Perelli. Den där gurkan du stuckit tandpetare i och gelehallon på. Den var kul. Men visst kom inte den idén bara till dig? Visst fick du den idén serverad och hyfsat klar? Du kom du på det när du lyssnade på Pang Prego den 9e mars, inte sant? Då, den 9e mars, pratade de om spexiga presenter som var roliga och sedan tråkiga och som sedan gått hela varvet runt och blivit roliga igen. Kringlan tog upp det där med låtsaskaktusen. Visst hörde du honom? Visst gjorde du det? Jag väntar på ett erkännande här.

Och vet ni vad jag just läste? Jag läste vem Nour, född 87, är ihop med. Estradpoeten Bob Hansson. Ska in ett utropstecken där någonstans.

Förkylningsknaster

Om man först snyter sig och om man sedan klämmer till om näsan, liksom torkar bort så mycket som möjligt av det sega snoret som inte går att blåsa ut. Och om man efter det står helt stilla och tyst. Helt tyst och bara lyssnar. Då kan man höra något som knastrar. Något som knastrar från näsan. Det är näshåren.

Det slutade precis när det började

Det var på Socialen. Vi skulle snart flytta och hade just, för sent, hittat dit. Jag går på soc stod det på flyersarna. Det var ödsligt, för ödsligt tyckte vi. För ödsligt för en sådant bra ställe men samtidigt självklart för den staden. De ville ha neonslingor i den staden. De ville ha femtiokronorsöl och köer. De trodde att det var så det skulle vara. Så det skulle vara för att vara hett. Så de ratade Socialen. Det enda av kvalitet den staden hade att erbjuda. Förutom toaletter på pendeltågen, men det delade de ju med grannstaden. Så, det enda av kvalitet: Socialen. Och där var vi. De två sista helgerna innan vi flyttade. Och det spelade ingen roll att det ödsligt. Det kanske till och med gjorde allt bättre. Vi dansade till sådant vi aldrig hört förut och det kändes som om något kunde ha börjat där. Som om vi äntligen hade hittat fram, förbi neonslingorna och femtiokronorsölen, hittat rätt. Staden var inte hopplös längre. Men det blev bara två helger. Sedan sa vi adjöss.

Han finns

Folklivsfanatiker Job Andersson är på Antikrundan. Han försöker kränga en antik hd. Det är verkligen han. Kolla på svt play.

Ny

Nybörjare igen. Färsk igen. Osäker igen. Den som stryker längs väggarna och inte tar initiativ. Det är nu det börjar, hörni. Det var såhär det var. Det är såhär det är. Kommer inte att skratta högt och länge, kommer inte att skratta överdrivet. Blir svårt att gå runt och le, skämtspärren ligger högre, är svårare. En tvekan inför att öppna munnen. Såklart ligger skämtspärren nivåer högre om man tvekar att öppna munnen. Skämt bygger ju på timing. Såklart. Och så här kommer det att vara. Lyhörd och underkastad, såhär kommer det att vara. Kan komma att vara länge, länge. Ja, troligen ända tills någon ännu färskare glider in. Först då, när någon ännu färskare glider in, blir jag veteran. Börjar skratta högre och längre, går runt och ler. Börjar skämta. Kanske göra ironiska handpistoler. Tills dess: lyhörd mus.

Överlevnadsstrategi

I spegelsalen och jag står längst fram i mitten, vet inte riktigt hur jag hamnade här, men jag står längst fram i mitten, en meter från ledaren och runt omkring mig, till höger och vänster och bakom står ett femtiotal andra och rör sig i takt, blockerar min flyktväg. Ledaren är jättesöt och jag vill verkligen inte göra bort mig här, jag vill inte göra bort mig, men jag klarar inte det här passet, jag orkar inte med det här och alla kan se det, alla kan se det eftersom jag står längst fram i mitten framför en jättesöt ledare med en gigantisk spegel bakom, och alla alla kan se hur jag inte kan fullfölja övningen. Det hela är så jävla pinsamt.

Och jag kommer att tänka på det såhär två dagar efter på ett tåg och jag grinar till, ett kort smärtsamt leende och slår sedan bort det. Slår bort det pinsamma. Jag gör ofta så när jag kommer på något pinsamt. Grinar till och slår sedan bort det, som om jag vänder blad, går vidare. Som när jag kommer att tänka på den där gången då jag inte visste hur hon ville att jag skulle hälsa, det verkade som om hon ville kindpussas så då gjorde jag det, men det var inte alls vad hon hade tänkt sig. Sådana pinsamma grejer. Jag grinar till kort, kanske skakar på huvudet också, sedan vänder jag blad och går vidare.

Äggskallebyn

Hittar ett ägg i kylen, ett ensamt ägg och jag vet inte om det är kokt eller okokt. Det finns ett äggtrick man kan göra för att ta reda på det. Man snurrar på ägget. Om det är lättsnurrat är det kokt. Nanne Grönwalls huvud ser ut som ett ägg som ligger ned säger Kajsas bror. Det låter kul tycker jag.

Kajsa (inte Ekis)

Vi har ett berg i vår trädgråd säger Kajsa i backen upp mot huset och vi skrattar. Sen ser vi att det stämmer. De har ett berg i sin trädgård. Vi ställer in väskorna och klättrar upp på berget och skriker litegrann. Ägnar sedan kvällen åt en norrman som försöker skapa natur. Det låter omöjligt säger jag. Jag letar efter gränsen mellan kultur och natur säger han, fast på norska. Jag tror det är det han säger i alla fall. På tåget hem sitter jag snett emot ett kalle anka pocket-läsande barn. Han tömmer en hel pucko i ett svep och plockar fram en halv kexchoklad. Jag blir väldigt avundssjuk.

Jag satt på tåget och skrev ovanstående, samtidigt som barnet drack sin pucko. Och jag vet inte, kanske han märkte något. Han sätter armbågen på stödet och vilar hakan i handflatan och tittar sedan på mig. Resten av resan sitter ett barn och tittar på mig. Spänner inte ögonen i mig, utan mer liksom betraktar. När jag skriver detta stycke har han gått av. Jag vågade inte röra mig under en och en halvtimme.

Lågt lågt från taket

Grannen lyssnar på Thåström, fan fan fan hörs från övervåningen och är det is på fotbollsplan i år? Den fotbollsplanen han sjunger om, den ligger femtio meter härifrån. Det tror jag grannen vet. Jag tror också grannen vet svaret på frågan.

Det ekar

Är inte det där hon frågar jag. Jo, det är det får jag till svar. Här har man gått, förbi klorlukt och fotsvett från handbollsskor, satt sig ned på obekväm läktare, så långt bort från Solna man kan komma, och så är hon här. Jag säger inte hej. Försöker få ögonkontakt några gånger, men hon är koncentrerad på annat. Så jag säger inte hej. Går i halvtid, promenerar söndagslångsamt hem för att göra tidning.

Kajsa och Karin

Kajsa Ekis Ekman och Karin Eder Ekman. Hur ska vi kunna skilja på er två? Hur ofta ringer folk fel? Kajsa, hur många vill sätta citationstecken runt Ekis? Karin, är du vår Ekman? Från och med nu får ni heta Ekis och vår Ekman. Ekis och vår Ekman, det blir bra.

Tid

Ni vet när man har så mycket att göra att man inte hinner tänka. Jag hann inte tänka längre än så.

Jag har hittat djävulen

De här skraplotterna. Nu får man dem över allt, på Konsum till exempel. Det finns något djupt motsägelsefullt hos de här skraplotterna. Ett antal grå skrapbara fält som det döljer sig något spännande bakom, något att leka med och choklad. Ett stort antal grå skrapbara fält som man ska skrapa. Skrapa skrapa. Och så, nere i vänstra hörnet, ett grått skrapbart fält med texten SKRAPA INTE. Man får tvångstankar och försiktighetsångest av det där. Man blir nervös av det där. Särskilt om man skulle vinna. Allt är ju kört om man skrapar rutan nere till vänster, vinsten spolas ned i toaletten. Rutan nere till vänster är den sista lakritsshoten innan hemgång. Det sista åket för dagen innan liftarna stänger, bara ett åk till snälla. Rutan nere till vänster är djävulens verk.

Mr. Miyagi är sjukt kort

En noppig sjöfartsnyttröja får avsluta kvällen. Hej då lördag. Du bjöd på margarita och silverskägg. Pantburkar och fyra påsar müsli och mammas nya kille-repris och navelhögt sittande karate kid-jeans. Hygglo.