De där mentala trösklarna

Jag kan inte tänka på svenska längre. Detta, det jag skriver nu och här måste jag säga högt för att få ut i Word. Jag ljudar ut det. Det går inte att tänka, för när jag tänker hör jag bara glubbglubbglubb och något annat språk jag inte kan och engelska, allt det där i en röra. Men svenskan är borta från huvudet, finns bara i tungan. Jag försökte inatt att tänka på svenska. Försökte intensivt, spände varje muskel i kroppen, knytnävar och knipögon och tillslut gick det. ”Jag är” tänkte jag på svenska. Det gick! ”Jag är” tänkte jag igen och sedan tillbaka till glubbglubb och oh no you didn’t som jag somnade med.

Jag minns när sommarlovet varade en evighet och yada

I söndags vid tjugotiden började tiden gå snabbare. Vi spelade innebandy och sa oj gick det bra och fan och det var det sjukaste jag sett och plötsligt - like that! - hade timmen gått. Den bara gick. Och tiden har fortsatt gå så snabbt. Det var som ett trappsteg i utvecklingen, som att jag tog det steget i söndags vid tjugotiden. För igår tog slut skitsnabbt. Jag åt lunch och sedan åkte jag hem. Pendelresan över innan jag hunnit sätta mig. Luftgeväret sa pang och somnade, jag såg tv-flimmer och somnade. Idag, lunch snart, middag snart. Ska det vara såhär nu? Finns det ytterligare trappsteg? När vi är som våra föräldrar, går en dag på ett hjärtslag då?

Hoppla hoppla koppla

Hon trycker på fel knapp utanför hissen. Hon ska uppåt men trycker på nedåtpilen. Alltså: ... hon tror att man ska säga åt hissen vart den ska. Kom hit, jag är här nere och du ska komma hit. Fattar ni? Hon har gått en halv livstid utan att förstå varför hissen "åker så jävla random".

Öfolk. Har jag alltid sagt.

Summer på en ö, vi skulle hyra kajak och paddla runt den, ön, längs med klippkanten. Vågade oss inte så långt ut från den lilla ön, men paddla är paddla, ju. Alltså vi gjorde allt det, men innan där medan vi stod och blinkade utanför kajakuthryningshuset. Som en hangar. En hangar? Igenbommad i vilket fall, men skärgårdsmänniskorna längre uppåt stigen hade sagt att det var öppet. Vi tittade upp mot taket, kisade i solljuset, lutade oss till vänster för att se om det gick att hitta en dörr. Hallå sa vi försiktigt fast båda två av misstag samtidigt så att det lät mer aggressivt än någon av oss tänkt. Men kanske var det bra för någon där inne verkade ha hört oss. En dörr slogs upp och en boll flög ut och ned i vattnet och en hund störtade ut, efter, förbi oss och dödsföraktande rakt ut från klipporna. Hejhejhej. Hej? Vi skulle vilja hyra en kajak? En dubbel? Hunden var redan tillbaka med bollen i mun, gick fram och ruskade och gav bollen till honom. Han var inte så gammal, kanske trettiofem, snygg med skäggstubb. Lång och inte som andra. Tittade blygt, pratade oblygt. Gillar ni film? frågade han. Ja? (vi talade bara med frågetecken under de här dagarna). Jag ser en skräckfilm här inne, har ni sett den, den heter Rovdyr fy FAN alltså, de jagar och dödar och bara hehe fy fan. Rovdyr, den är norsk, va? sa jag. Va? sa han.

Och hans namn är Gigoknikto

Lilla luftgeväret, han blir ond. Väger 6,66 kilo, mäter 66,6 centimeter. Svårt att inte bli ond då. Han talar i tungor också, sliter sönder det han kan slita sönder när ögonen rullar bakåt. Jag vill försvara mig, vill åkalla något gott att släcka honom med. Eller ont för den delen, bekämpa eld med eld som i Diablo. Minns ni Diablo? Till exempel drakhuvuden ur marken istället för såja såja när han morrar. Och hörni, det sprutar ur alla kroppsöppningar på honom. Summer S. Thompson vill ge honom LSD "för att se vad som händer". Det vill säga för att se om det hjälper, om det avhjälper.

Den lilla på ett A4

När man såg de där fossila bläckfiskarna i skoltrappan. De var där förut men nu när solfröken berättade, då såg man. Vi fick rita av dem och jag tyckte de var så små för att vara dinosaurier.

Knep varsågod

Man kan låtsas att det luktar klor och på så vis tänka sjukhuset som badhus. Man känner den där klordoften fylla huvudet, fylla överkroppen ner i benen. Så är man där. Allt blir härligt på badhus. Pommes frites med ketchup smakar himmelskt. Vattnet är kallt men inte obehagligt så man skriker glatt. Efteråt får man mariekex och ingen dör.

Om spinningledarna någon gång kunde köra New Order

Tänker att det är jag som styr beaten, att det är jag som spelar. Utan mina tramptag slutar musiken. Istället för tvärtom. Så är det, vänster pedal bastrumma, höger pedal virvel. Det är mitt knep, det är ett välfungerande knep. Pumpa nu för fan, allt bär och brister ej med mig, inte med mig. Kör, bara kör. Stefano är jätteitaliensk och går ut innan vi är klara, medan vi stretchar, men SKÄMS inte utan ler och nickar tack åt ledaren och får ett leende tillbaka. Le, se i ögonen, så gör man. Så ska jag göra. Le, hälsa, allmänt alltså, i alla situationer, varför är det så svårt. Stefano kan. Jag möter honom sedan och frågar varför han gick mitt i den italienska versionen av Leonard Cohens Hallelujah. Det var inte italienska, svarade han. Jag trodde det var svenska. Gud vad konstigt den här sången lät på svenska tänkte jag, säger han. Så skrattar vi sådär hääärligt.

Om han blev sweded

Adam är hemma i Seattle igen. Jag tänker på honom som Nate när Nate är tillbaka. På den där nedförsbacken mot downtown, tänker och tror att han bor så, med utsikt över nedförsbacken. Och tar han bussen norrut, närhelst han vill!, tar han bussen norrut hamnar han i Twilight. Kanske går omkring där i skogen och funderar, sparkar till en sten och spanar upp bland trädkronorna. Innan han åkte hem gick han till frisören och ”asked for a Swedish haircut”.

Det var win-win-win hela vägen

Hörni, jag var hos tandläkaren. Hon ropade upp mig med mina två mellannamn. Alltså endast mina två mellannamn, inte mitt förnamn. Det var hennes första dag på jobbet och jag försökte vara rolig några gånger, sådant man vågar nu när man ibland är äldre än tandläkarna, men hon skrattade inte hjärtligt, var väl inte road. Desto mer noggrann, som man är första dagen på jobbet. Varje tand fick sig en analys som vore munnen en brottsplats (det är/var den inte). Men det var ju bra! Schysst! Varje gång hon tog ut instrumenten för att skriva något frågade jag lite sådant jag redan vet svaret på mest för att hålla igång, jag vet inte, konversationen? Men hon svarade frånvarande, var väl ”inne i” analysen. Eller så tyckte hon inte att det är värt att konversera med någon som bara kan säga ”a”. Vi blev klara och jag gick ut för att betala men fick istället 15 kronor av hon i kassan.